Jo jag fick börja sortera efter andra och det gjorde nytta. Även om jag ibland bara slängde allt blandat hemma så kändes det allt mer fel. Samtidigt måste ju alla jobba åt samma håll, i den kommun jag bor hämtade de glatt en full säck varje vecka och visst fanns återvinningsstationer här också men allt för ofta överfulla och misskötta.
Så mitt dubbelliv fortsatte, jag var den präktiga hyresvärden på Hisingen och den slarviga hushållerskan här hemma.
Jag ville skaffa en hund, äntligen fanns förutsättningarna, jag var egenföretagare och styrde min egen tid. Jag har alltid haft hjärta för djur så tanken på omplacering av djur gjorde att jag ville veta mer. När jag insåg att detta inte bara innebar så kallade problemhundar så blev jag mindre rädd och ännu mer nyfiken.
Prince & Bolani
Men jag for ändå med otroligt konstiga förväntningar till Akitagården. För därute skulle en ung schäfer vänta på mig. För det var min önskehund. Den sort vi alltid haft hemma i mitt barndomshem och den enda hund som fanns i min fantasi.
På Akitagården fanns många hundar men inga unga schäfrar. inga äldre schäferhundar heller men det fanns andra rashundar, och det fanns blandisar.
Det var en blandis som blev min största kärlek och som troget var min finaste vän och vid min sida i tio år som gick alldeles för snabbt.
Han hette Zorro och jag har tackat högre makter många gånger för att denna underbara varelse blev min vän.
De är 1,5 år och 3 månader gamla.
Jag trodde jag behövde en ung schäfer för att bli lycklig men det visade sig att det var en Zorro, och bara att ha lärt känna denna fantastiska person var en ynnest.
Hans historia var kort och inte helt ovanlig. Han hade sprungit bort och hittades av en dam i Lilla Edet trakten som ringde polisen om en lösspringande hund. Polisen ringde Akitagården som åkte och hämtade upp honom.
De annonserar och inväntar tre veckors karens och sedan adopterade jag Zorro.
Väl hos mig visade han rädsla för människor som luktade alkohol så kanske hade Zorro levt med en missbrukande person. Kanske var det förklaringen till att ingen frågade efter honom.
Hur som helst; han var den bästa hunden ever, och jag hade fått en underbar vän ytterligare en lektion i ödmjukhet.