Jag älskar marsvin, vem kan ens låta bli? Vissa marsvin blir jag alldeles galet kär i. De är ofta stora och jag tror det är för att andra människor ofta säger saker som;
” – Ja det är den som bråkar…eller det är den som tar maten för den lilla”
Då startar min autopilot som vill reda upp sakerna. För bråkiga marsvin, är lika med; missförstådda marsvin.
Lo- en av de missförstådda marsvinen
I naturen så väljer marsvin ofta att leva i en grupp honor med en hane. Runt gruppen med honor finns ofta flera yngre djur och i takt med högre ålder så lever särskilt de unga hanarna i utkant av flocken. De försöker ibland utmana den starke hane som är i gruppens centrum.
Jag har aldrig sett detta i verkligheten men föreställer mig att detta är naturens sätt att balansera. Därför tänker jag att en ska balansera ungefär såhär även hemma, så långt det nu är rimligt för att marsvinen ska ha det bra.
Sen vet väl de flesta att bland folk är det arbetsgrupper med blandade kön som funkar bäst.
Lo och Matilda kan vara systrar eller halvsystrar. Iallafall är de lika gamla, medelålders och nuvarande familjen skaffade dem på blocket.
När jag började intressera mig för marsvin så såg jag i princip två landskap. Det ena landskapet bestod av honflockar som kunde samexistera men där det var en del strider om rang. Oftast är dessa strider utan blod men ändå ledsamma. Neverending. Alltid nån hona som var ledare mer än de andra. Dock var dessa flockar bättre än det andra jag såg.
De ensamma hanarna. De ledsamma, ofta vackra och helt underbara men ensamma hanarna. I dessa sammanhang såg jag också flockar med småhanar och en stor hane. Men aldrig helvuxna flockar med hanar av den enkla anledningen att det inte funkar.
När en sätter många vuxna hanar ihop slutar aldrig bråken utan de eskalerar och hanarna tillfogar varann otäcka skador.
Varför satt då hanarna ensamma? jo för jag frotterade mig med uppfödare på den tiden och hanarna skulle göra vissa honor med barn men inte andra. Kosta på kastrering och balansera honflocken var inte högprioriterat utan när en avlat klart med en hane fick han åka till nästa uppfödare och göra ännu fler marsvin. Pengarna gick till att köpa nya fantastiska avelshanar och honor för att göra fler marsvin med. Sex veckor brukade uppfödarna släppa ihop hanen med honor och sedan sattes honorna i den stora honflocken och hanen blev ensam igen..
Bamse, en hane som lämnats för omplacering i april 2017. Han hade suttit i flock där aveln var helt galen. Honor och hanar blandade. Vi kastrerade honom i maj 2017.
Ibland fick han agera pappa Baloo för ett par yngre hanar men när de yngre ska säljas så är han ensam. Igen.
Hur löser en ett sånt problem? jo i min bok så slutar en att föda upp. För marsvin behöver inte aveln tvärt emot vad många tror. De behöver inte ens leva i Sverige i små lådor av varierande hygien, spa och roomservicestandard.
De behöver mest av allt slippa människors inblandning och jag skojar inte utan är helt allvarlig. Men detta lär inte hända i brådrasket och ska vi hålla oss här och nu så är lösningen att kastrera hanen så att han kan få leva med honor utan en för honorna livsfarlig förökning hela tiden.
Det som då händer – och detta borde inte vara nån överraskning för någon – är att även honorna får det bättre. För den hona som tagit ledningen i gruppen utkämpar inte sällan en hård strid om ledarskapet med hanen, men när hanen “vunnit” så gör hon många tecken på att vara lättad. Som om att ledarskapet vilat tungt på henne och var behagligt att släppa.
Dessutom blir ledarhonan inte på något sätt knäckt och lägst i flocken utan hanen har den största respekt för henne och de andra i flocken också.
Obalansen mellan honor i större flock är inte bra men värre är den emellan honor som bara är två. Inte sällan är en av dem en riktig förtryckare. Hon har så fullt upp med att ta ansvar för “flocken” att hon är en riktig despot. Det är denna typ av hona som är stark men alltför ansvarsfull och jag tolkar det som innerst inne rädd. Hon är extremt på sin vakt på eventuella faror och har galen disciplin på den hona som utgör hela hennes flock. Superkontroll som får regimen i Nordkorea att blekna i jämförelse. Dock blir styret subtilt efter en tid, och vi ser dem inte om vi inte vet vad vi ska titta efter.
Matilda var väldigt ynklig i början när jag träffade henne. Numera är hon en viljestark individ 🙂
Den andra honan i sin tur vågar knappt andas utan att be om lov. Det som allra mest kan signalera att det kan finnas den här typen av obalans är att det finns en betydande viktskillnad mellan dem.
Detta sker ofta mellan honor som levt tillsammans från födsel, det vill säga hel eller halvsystrar. Vilket OFTA är det koncept som uppfödare och zooaffärer presenterar för oss när vi vänder oss dit för att skaffa våra marsvin.
Ett riktigt skolexempel på detta hade vi för en tid sedan. Jag har passat Lo och Matilda flera gånger och alltid frågat om jag får släppa dem i min flock då de är honor som på det sättet kan få stimulans. Några fler att prata med helt enkelt. Jag har fått ok, men efter andra gången med tvekan.
När de kom hem efter varje passning var det jobbigt för Lo att få kontroll på Matilda igen för hon hade ju fått nya idéer om att hon själv kanske bestämde över sig. Vilket Lo, tillbaka i hemmiljön inte hade några som helst planer på att tillåta. Fullt liv som första gången la sig efter ett par dagar men andra, tredje och fjärde gången var segdraget tjafs.
Matilda har ökat i vikt, Bamse väger samma och Lo har minskat. Dessutom mår de väldigt fint ihop, inget tjafs längre.
Vi människor diskuterade och kastrat adopterades. Bamse var den lycklige som skulle få två tjejer att uppvakta och hålla ordning på. Eftersom Lo är en stark kvinna så gjordes hopsättning med hjälp av min flock och var därför helt odramatisk.
Hopsättning med hjälp av min flock berättar jag mer om i nästa blogg. Det kan ta några dagar. Eller veckor. Eller månader. 🙂
Efter hopsättningen åkte Lo och Matilda hem med sin Bamse.
Vid tillfället vägde Lo nästan 1,5, Bamse 1,2 och Matilda låg på 0,8 kilo.
Ett halvår senare väger Lo 1,2, Bamse 1,2 och Matilda 1,1.
Balans.
🙂