Nu har det gått några dagar, de första i töcken. Det extrajobbiga med att mista en hund i jämförelse med att mista ett marsvin är helt klart närheten.
Fullibus.
Maxi var ju sällan mer än nån meter ifrån mig utom när jag jobbade eller reste nånstans.
Maxi som ung, här är han två år och tre månader och full i lek.
Det innebär att jag hela tiden blir påmind, får aldrig ta ledigt från saknaden. Jag tittar efter hans bruna öron överallt och så kommer det som en våg, jag får aldrig se öronen mer.
Här är Maxi ung, inte ett grått strå kring nosen. Vi hälsar på Billys syster och självklart lindade han dem runt sin lilla fina tass.
Bara på bild och det ger väl en del men inte det jag vill ha. Jag tror och hoppas att Maxi har det fint med Zorro och pappa nu, för han känner dem väl.
Min pappa älskade djur, särskilt hundar. Maxi vaktar gatan och pappa sitter och hejar på.
När jag var som argast på Maxi i början, tyckte han var jättesvår för att han skällde på allt och inget så försvarade pappa honom alltid, antingen
Du får tänka på att det inte är lätt att vara så liten.
Eller så
Han har en väldig koll och det är så han är gjord, han är en riktig vakthund.
Det var han, en riktig liten vakt och ordningsman i hundkostym. Han var den som hölls sig alldeles vid oss på promenaden medan både Zorro, Ebba, och Rally nu, skulle kolla omvärlden så gick han med hög svansföring ett steg före eller jäms med människobenen.
Maxi som aktivist. Han var inte så förtjust men tolererade uppdraget.
Jag tänkte ofta på Maxi som den lille fine balettdansören med sin finlemmade kropp och stil.
Fina, fina älsklingsMaxi vad jag saknar dig.
Så vacker.
Kära kära pappa, jag saknar dig också.
Älskade envetna älskling.
Älskar Sol och Värme
I centrum för allas uppmärksamhet.
Våra finaste, Zorro & Maxi. Zorro var fantastiskt fin med Maxi, ett underbart par. Ebba var ok och Rally… Maxi tyckte kanske att han var mest jobbig men de lekte också, till och med sista veckan.
Brottning med Maja
Svår att fånga på bild 🙂
En alldeles särskilt fin person.
Blir så ledsen när jag skriver detta så tårarna rinner. Jag är gift med en underbar person men så där särdeles sentimental är han inte. Han frågar mig varför jag är ledsen. Maxi lider inte säger han sådär snusförnuftigt. Nej, Maxi lider inte kroppsligt, men jag saknar honom.
Dummingbulle.
Sötaste, här på soffan hos Maria 2014 när vi skötte Zorbabebisar tillsammans.
Nån gång i början med Maxi, skrev jag en grej som jag la på Facebook för att jag tänkte en del på hur han hade det med oss. Jag klistrar in den för det gjorde mig lite gladare.
Maxi dagschema: 05,30-05,40 Hämta tidningen med lightmat som godis 05,40-07,00 Fjäska, få levergodis medan husfolket läser tidning & dricker kaffe, kel-brottas med katten Maja 07,00-9,00 Sova under alternativt i täcket 9,00 Bilfärd till Gbg 09,30-15,00 Skälla på hyresgäster, marsvinskunder och annat löst folk, träffa Tobbe & ibland kvalitetstid med Sofie. Sova på kontoret. 15,00 Åka hem, kolla av tomten, skälla på grannhunden Otto & lägga mig under täcket 16,30 Vila på husses ben, Gösta – kattskrället stjäl armhålan 19,00 Passa husfolket så att det inte glömmer att jag oxå ska mat. 19,30 Kolla så de inte glömmer att vi ska ut nu på promenad 19,30-20,30 Promenad 20,30-23,00 Fjäska & leka runt husses fåtölj & i soffan 23,00-05,30 Sova i Davids säng Det är ett hundliv.
När jag bearbetar på detta sätt kommer jag till ro med sorgen så sakteliga. Jag känner att Maxi hade det fint med oss och även det dåliga samvetet (som jag tror de har en felinställning i doseringen på kvinnor) ger sig. Jag känner mig tacksam för att jag fick dela mitt liv med Maxi under största delen av hans liv.