Eragons står upp till halsen i en massa avkommor från Cadillacs uppfödning. Söta som alla marsvin, men glädjen för ytterligare skenande viktkurvor hos unga honor som kan betyda bebisar är synnerligen begränsad.
Nybytt igår och inga hus, men massa bus 🙂
Samtidigt har ett annat intresse väcks på grund av vår misslyckade försök att få loss djuren från uppfödaren i Sjöbergen i Göteborg som hade marsvinsavel utomhus i fjorton minusgrader.
Vi ringer Länsstyrelsen och begär ut protokoll och försöka förstå oss på hur myndigheterna arbetar med människor som handlar med och har stora mängder djur.
Eragons har ju mycket marsvin då och då. Vi har haft toppar som känts rent overkliga när vi försökt att skadebegränsa. En sommar stod jag med ansvaret för sjuttio marsvin, och även om jag inte ångrar att vi gjorde det så är jag glad att det inte händer ofta.
Just nu finns ungefär trettio marsvin i omplacering men vi har två, kanske tre som ska få bebisar. Vilket är SKIT. Ingen, ingen ska någonsin födas i omplacering eller för adoption. Spelar ingen roll om det är människor eller någon annan art.
Sen att Eragons bevisligen gör ett bättre jobb än uppfödarna spelar ingen roll, omplaceringar ska inte ens behövas.
Igår fick jag en bunt papper ifrån min eminenta medhjälpare. Hon som ringer, mailar och ser till att vi får ut vad vi ska ha från Länsstyrelsen.
Igår gav hon mig det samlade materialet om flera års tragglande med myndigheter och ägaren till Mölndals zoo. Jag har läst och det är en så sorglig läsning. På så många nivåer, jag ska försöka att återge det på ett mer lättfattat sätt än dokumentationen från Länsstyrelsen, häng med på min resa i Länsstyrelsens arkiv.
Jag kallar han för Dumbo, den störste av Lillys ungar. Han är så framåt, frisk och kul och i lördags tyckte han att det började bli dags att göra barn. Så nu sitter han med bara Razze. Frans har fått ta hand om flocken.