Det var 1992 och lagom till Lucia som jag, min man och vår halvårsgamla dotter flyttade till ett större hus. Vi blev grannar med Rosa och hennes man. Rosa var född 1925 och hade bott i grannhuset sedan 1964 när båda husen byggdes.
Sov gott kära Rosa
Rosa och hennes man var riktiga människor. De var inte bäst på något speciellt men de var fantastiska på att vara grannar. De har i alla år varit de fridsammaste och snällaste grannar en kan tänka sig. Varje år frågade Rosa snällt om hon kunde få ta lite rabarber och varje år sa jag att hon inte behövde fråga utan bara kunde gå och hämta 🙂
Rosa och hennes man var också riktigt bra på att vara mamma och pappa till vuxna barn och farmor och farfar till sina unga barnbarn. Ett barnbarn var i samma årskull som vår pojke och ibland lekte de med varann. Åren gick och barnbarnet växte upp och blev allt mer sällan sett men Rosa och mannen rapporterade att tösen gick framåt i livet. Hon studerade och hon fick jobb, egen lägenhet och så småningom en sambo.
För tre år sedan dog den ene av Rosas två söner. Sorg och bestörtning. Han var i pensionsålder men barn ska aldrig dö före sina föräldrar, så är det bara. Sorgen var tuff men vardagen med makens sjukdom tog över. Sen dog mannen för två år sedan. Rosa var blind men kroppen för övrigt fungerade, hon bodde kvar i huset och lyssnade mycket på inlästa böcker och radio. När Rosa hade synen kvar gillade hon att baka men hon slutade med det. Rosa hade bakat färdigt men tyckte fortfarande livet gick an. Jag hälsade på henne ibland. Efter mannen dött kämpade hon på, med den andre nyss pensionerade sonen och dennes familj som gott stöd.
Min svägerska ordnade blommor, så vackert arrangemang. Jag älskade aster och jag älskar lila och rosa nyanser. Rosa satt på ett moln, dinglade med benen och såg hur vackert allt var.
För några månader sedan ramlade Rosa. Hon vart yr och svimmade troligen av en stund. Hon kom först på sjukhus och sedan på så kallat korttidsboende. Vi hälsade på henne, hon trodde aldrig hon skulle komma iordning såpass att hon skulle få komma hem igen.
Men Rosa kom hem och alla var glada för det men kanske inte Rosa så mycket. Hon var trött på att kroppen inte hängde med, trött på att inte se och och hon var trött på att vara ensam. Men det gick en tid ändå.
Så ramlade hon igen, en ny resa till Kungälvs sjukhus och återigen till korttidsboende i Älvängen.
Så kom beskedet för några veckor sedan. Rosa hade somnat en kväll och hon vaknade inte mer. Jag blev både ledsen och lättad. För hon var klar, hon ville inte mer. Kroppskostymen var utsliten och Rosa var trött ända in i själen.
Igår var jag och min familj tillsammans med Rosas familj och sade hejdå till Rosa. I kyrkan i byn där hon en gång föddes 1925 så sa vi hej och ha det fint. Det var en massa gudprat men då detta helt lämnar mig utan intryck så var det mest att kyrkan var vacker och att det var nästan precis två år sedan vi sa adjö till hennes make i samma lilla träkyrka som etsade sig fast i mig. Jag tänker massa tankar och blir väldigt trött av död. Jag har blivit mer andlig och mindre troende med åren, faktum är att denna människan helt är utan gudstro numera. Men andlig, det har jag blivit. Jag är helt övertygad om att Rosa vet att vi saknar henne och att Rosas goda kraft finns kvar i alla dem hon behandlat väl.
<3
Jag är döpt, konfirmerad och har lämnat svenska kyrkan. Ingen kan säga att de inte fick chansen. När jag fick mina barn var jag klar med religion, och vill barnen döpa sig så blir det deras val. Ingen av dem är sugna ännu men sådant kan ändra sig. Gott så.