MARSVINSBLOGGEN

”Allison Dubois nedkom morgonen den 28 januari 2012 med fyra välskapta underverk. Allisons make och pappa till de små är Joe Dubois, som var vid sin frus sida under hela förlossningen. Mr. Dubois har precis återhämtat sig efter ett mindre ingrepp på samma sjukhus.

Joe Dubois mötte glädjestrålande journalisterna på sjukhustrappan .

När alla var ute och vid liv, talade Joe spontant till journalisterna som samlats på sjukhusets trappa och visade bilder på ätteläggen;

– Jag, om någon vet att Allison är speciell men jag visste inte hur otroligt extraordinär hon faktiskt är! När vi anlände till Göteborg i början av januari var det för säkerhets skull. Här på Sveriges framsida finns all tänkbar expertis om det skulle bli komplikationer och det kändes tryggt och bra att vara nära  denna trygghet. Inget av det behövdes. Allison bar och skyddade våra bebisar som den hjältinna hon är och när de var redo för livet lät hon dem komma ut. I sanning den mest fantastiska mamma man kan tänka sig. Jag är en lyckligt lottad marsvinsman.

Sedan försvann pappa Dubois snabbt för att strax återkomma med en stor bukett bladpersilja till sin Allison. Då hastade han leende förbi uppbådet av journalister och andra gratulanter.

Enligt ännu så länge obekräftade källor ska de nya Dubois ha vägt:

99 gram, 96 gram, 74 gram och 68 gram, kön ännu osäkra men eventuellt tre pojkar och en flicka. Alla har päls, öppna ögon, stora fötter och är fantastiskt söta. Namn som diskuterats är Aaron, Brian, Walter och Summer.

Joes egen bild från familjerummet på sjukhuset

Det finns massor av orsaker till varför vikten kan variera. Marsvin är högeffektiva förbränningsmässigt. De tuggar mer 80 % av dygnet och de ska göra det. Mest ska de äta hö, och om höet som du skaffat är lite magrare än det brukar så ger det ganska stort utslag på vikten.  Ett sätt att veta att hö är bra är att ha analys på det. Alla har inte tillgång till det eller ens vet hur man ska tyda siffrorna, då är en bra tumregel: följ hästarna!

Detta är den viktigaste maten för din lilla gräsätare så lägg lite jobb på att skaffa det. Lukta alltid på det innan du serverar, stoppa näsan i. Det ska lukta sommar…inte champinjoner eller mögel.

Bor du i Göteborgsområdet och tycker det är svårt att finna bra hö kan man komma till Hisingen och köpa en sån här för 100:-.

Lars i Torp skördar Eragonshö

Detta är den viktigaste maten för din lilla gräsätare så lägg lite jobb på att skaffa det. Lukta alltid på det innan du serverar, stoppa näsan i. Det ska lukta sommar…inte champinjoner eller mögel.

Bor du i Göteborgsområdet och tycker det är svårt att finna bra hö kan man komma till Hisingen och köpa en sån här för 100:-.

“dumheter, objektifieras bredvid en dum höbal, hmpff” Habibi ställde bara upp mot gurkmuta

När jag ska skatta vad som är viktigast i att ge ett marsvin en god skötsel så blir det svårt. Det finns så mycket, vi är så himla viktiga för vårt marsvin.

Varför? jo för vi har tagit ett vilt djur helt ur sitt sammanhang och satt det i en miljö som inte på långa vägar kan uppväga deras ursprungsmiljö. Om du vill vara en bra marsvinsägare är det detta du ska ha som ambition; att efterlikna ursprungsmiljön, födan och tillgodose marsvinens viktiga behov av att röra sig.

Vi vill ju behålla våra djur så länge som möjligt och helst ska de vara friska då. Hur ser man om ett marsvin mår bra? Ganska lätt kan man tycka men det är det inte. Marsvin är nämligen teaterapor, de spelar rollen; jag mår bra hela vägen till gravens kant.

När de väl visar att de mår dåligt så är det försent, då har de ofta ätit dåligt eller ingenting en längre tid. Eftersom marsvin förgiftar sig själva om inte nytt bränsle tillförs hela tiden så är det kört då.

Fasta – det är inget för ett marsvin. Marsvin ska tugga tjugo av dygnets tjugofyra timmar. Vill du exempelvis att ditt marsvin ska bli mindre rund om baken heter kuren hö och C-vitaminvatten, massa kompisar och stor  yta att springa på.

Marsvinens dödslängtan när de mår dåligt är orsaken till att du ska väga marsvinet och du ska föra protokoll över vikterna under hela marsvinets liv. Man glömmer lätt. Du ska ha en schysst våg som anger gram och hur ofta? hur ofta du vill men MINST en gång i månaden.

Du behöver inte oroa dig över tio gram hit eller dit. Men om du har en trend, det vill säga stadig upp eller nedgång över tid som blir mer än tio procent av kroppsvikten ska du fundera och agera.

Majken demonstrerar hur man väger sig. Vågen brukar kosta ungefär 150:- på Harald Nyborg och dem hittar du bland mina länkar. Vågarna är blanka och rena vid försäljning 🙂

Marsvin väger runt kilot, tio procent av det gör mellan 80-120 grams skillnad. Har det hänt på en månad då ska du ta reda på varför. Imorgon ska jag ge exempel på vad det kan bero på. Men dagens uppgift i marsvinsskolan är att skaffa en våg om du inte har en och en bok där du skriver in ditt marsvins vikt. Eller så skickar du ett mail till Eragons.

På Eragons har vi skötselkort där plats att skriva vikten finns, skickar du namn och adress till info@eragons.se så skickar vi skötselkort och lite annan information till dig.

Skriv Infopaket i rubriken.

Ha en underbar dag med dina limpor!

Att greja med omplacering av marsvin är i mångt och mycket att gräva ny mark. Det finns ju inte direkt en tillbehörsaffär eller postorderfirma som heter ” Allt du behöver för att omplacera marsvin”. I väntan på att denna firma ska starta så får man tänka till.  En firma med flera bra grejer som man kan ”omvandla” är Biltema.

På Biltema köper jag ”marsvinshus” i form av barnpallar, trimmer att klippa långhåriga marsvin med som egentligen är för människor, vattenflaskehållare som egentligen är för cykel. Människocyklar då, marsvin är inte så begivna på att cykla.

Bruno tittar ut ur sin tipi (indiantält) med ställning Biltemapall och hemmasydd fleeceöverdel

Eftersom pallarna är i plast funkar de bra att diska i maskin (vilket jag gör i omplaceringen) och de kan också fungera utomhus på sommaren.

Allra bäst är det förstås när man är så trygg att man inte känner att man behöver sitt hus. Självklart ska det alltid finnas ändå.

Inte med varann 🙂 men tillsammans

Meghan & Lily tillsammans med döttrarna ur första kullen

Fäderna till bebisarna i deras växande magar heter Paul & Lee Scanlon och ännu så länge lever även de i par med varann. Dessa är fäder även till förra kullen. Förra gången fick Meghan tre barn; flickorna Lynn DiNovi, Sondra och pojken Manuel Devalos. Lily fick ett barn, lilla Cynthia Keener.

Två pigga hormonella unga hanar, Paul & Lee Scanlon

Sitter de kvar i omplacering när eventuella söner är stora nog att lämna mammorna så kan det bli en delning av dem. Jag gör så av flera skäl. De stora ger de små trygghet. De stora har tålamod med de mindre när de börjar tuppa sig, vilket hanarna alltid gör i den så kallade slyngelåldern. Den åldern brukar vara mellan tre till femton månader ungefär.

Vem som är mamma vet vi men vem av killarna som är pappa till vem vet vi inte. Båda honorna levde med båda hanarna.

Tyvärr tror jag att alla föräldradjuren är syskon, de sägs vara lika gamla, kommer från samma försäljare och har ungefär samma typ av kropp. Tyvärr inte ovanligt i marsvinsammanhang. Både bland fulavel och finavel. Det ena av rent slarv och ”jag bryr mig inte” och det andra för att förstärka vissa egenskaper.

Inom finaveln kallar man det linjeavel.

Jag kallar det inavel.

Den 6 januari kom femton marsvin till omplaceringen. En marsvinsengagerad kvinna åkte hela långa vägen från Stockholm till Älmhult för att köpa dem och lämnade dem sedan i Göteborg för att de skulle tas om hand och så småningom omplaceras. Varför kan man fråga sig? Jo, vissa annonser på blocket skriker dålig kunskap och dåligt engagemang. I detta fallet sa väl annonsen mest: ”oj, jag räknade inte med att de skulle bli så många” och ”de tar alldeles för mycket tid”.

Jag tycker att det var bra att de kom till omplaceringen för det var en del dräktiga, underviktiga och andra skabbangripna marsvin. Ganska enkla saker att fixa men som är väldigt besvärande för marsvin att sitta med om de råkar komma till en ovan marsvinsägare som inte förstår att de inte ska klia sig så mycket.

En av de som kom från Älmhult var killen jag kallar Joe Dubois.

När det kommer så många på en gång tycker jag om att ge dem ett tema så att man kommer ihåg ursprunget. När det gäller dessa kallar jag dem för Mediumsviten efter tv-serien om Allison Dubois. Jag använder en bra sida på nätet www.imbd.com för att hitta fina namn och korrekt stavning.

På fredag har det gått tre veckor sedan de kom in. Då behandlar jag för skabben sista gången och sedan är det bara uppåt. Alla utom de med misstänkt/säker dräktighet kan flytta då.

Allison Dubois är en av dem som måste stanna ett tag till

Allison ska helt, helt säkert få ungar. Hon har ökat 340 gram sedan hon kom från Älmhult, 1050 gram till idag 1390 gram.  Pappan till hennes barn är troligen Joe Dubois, och mycket tyder på att han även är pappa till de två tjejer hon fick den 22 november hemma hos den tidigare ägaren. De kallar jag för Bridgette och Marie Dubois.

Allison är päronformad

Joe Dubois var till veterinären för några dagar sedan och blev  kastrerad. Jag tänker att han så småningom kan få bo med sin ”fru” igen och de får uppfostra sin kull tillsammans.

Jag tänker på raderna i My Fair Lady idag…känner mig ungefär som Higgins när han äntligen lyckats lära Eliza att tala som han vill. Jag har ägnat flera dagar (även dottern, äras den som äras bör) åt att lära Kenzo käka riktigt. Jag tror att han fattat. I think he’s got it! Nu gäller det att inte göra om Higgins misstag utan att sluta mata i tid så Kenzo inte äter ihjäl sig. Just nu får han allt han vill ha. Till och med kraftfoder från Oxbow – starkpellets. Dock var vi inne med Kenzo i hyfsad tid hos veterinären så det är inte jättemycket vikt som ska öka igen…det gäller som sagt att stoppa i tid.

På bilden ser man mitt triumfkort, kligröt blandad på lite välling. När bröderna Kafka & Kenzo var nya i världen var det den blandningen som fick Kafka att öka i vikt efter lång tid av försök med andra produkter.

Ännu kör vi mycket färdigtuggat och mjukmat om vartannat, och Kenzo sitter med seniorerna. Sömn, tupplur och vila på maten är de mest förekommande aktiviteterna i den flocken. Stella som är piggast, är extremt hjälpsam när det gäller att få Kenzo att känna konkurrensen.

Jag tror faran är över för powerkillen iallafall. Älskade Kenzo.

Snart springer Kenzo över gröna gräsmattan igen…

Det första jag gör när jag vaknar är att mata.  Kenzo är go och varm i filten och tuggar snällt Critcal Caregröten, men äter inget på eget initiativ trots erbjudande om gurksörja.

När man är sjuk och flockdjur så är det lite speciellt. Skulle man dessutom ha oturen att vara bytesdjur så är det mycket speciellt. Man behöver lugn och ro för att bli frisk. Samtidigt behöver man lite sällskap för att bli på bättre humör. Konkurrens om käket för att överhuvudtaget få aptit.

De sjuka och svaga bytesdjuren i naturen är de som går åt först när ett köttätande djur vill äta middag. Den som hamnar sist när flocken försöker undkomma rovdjuren.  Kanske är det detta som gör att de ger upp så lätt, lägger sig att dö frivilligt, svälter ihjäl sig.

Kenzo har väl knappt träffat ett riktigt rovdjur. Trötte katten Gösta och den av sin egen person uppfyllda knähunden Maxi  är det närmaste han kommit ett dylikt. De kvalificerar sig knappt, för visst äter de kött men när de träffar Kenzo lägger de sig gärna bredvid honom i hans hö men ger inga signaler om att de ser honom som en söndagsstek på fyra ben.

Men i Kenzos arv från förfäderna i Sydamerika ligger programmeringen; är du svag är du körd! ju snabbare du dör desto mindre ont får du. De slutar äta och svälter ihjäl sig själva istället för att försöka återhämta sig när de är sjuka.

Därför är det så viktigt att vara uppmärksam på sina marsvin. De talar inte om att de är sjuka. Tvärtom har de först på sin agenda att dölja eventuella svagheter. När det inte funkar längre är det självdestruktion som gäller och då går det snabbt utför. Vi talar inte dagar utan snarare timmar.

Jag har sett detta så många gånger, nykastrerade är ett riktigt skolexempel. De opereras och samma dag är de ganska groggy och rätt tillfreds med tillvaron. Dagen efter är de lite mer stilla men äter fortfarande. Nästa dag är det riktigt jobbigt, de ligger som förstenade, vill inte röra sig och absolut inte äta. De har ont och signalen till kroppen är att lägga av. Då är ditt marsvin dödens lammunge om du inget gör.

Musse får störa Kenzo, det gör hon bra även om hon helst vill äta CC-gröten själv.

Detta gäller i princip alla nyopererade marsvin: vi måste störa dem när de går in i sin självpåtagna dödslängtan. Störa med mat, störa med en kompis, få dem att röra sig så att en egen aptit kanske så sakteliga kan komma igång. De måste ha mycket värme eftersom den energi de ändå får i sig ska inte gå till att värma upp dem, den behövs så väl för deras läkning.

Ett marsvin som inte äter blir förgiftad. Konstruktionen av deras kropp är sådan att de behöver bränsle hela tiden för annars förgiftar kroppen sina egna inre organ. När de är friska ska de tugga tjugo av dygnets tjugofyra timmar, så som marsvinsmatte med en sjuk liten limpa får inte vara lat. Jag brukar stödmata lite och ofta.

Stella får störa, hon är i bästa laget…Kenzo går och gömmer sig.

Criticale Care (CC) bör du som marsvinsägare alltid ha hemma. Marsvin blir så väldigt sjuka så fort. Du har inte en halv dag på dig att skaffa det när Limpan blir skruttig. Veterinären kallar det ”raketbränsle” och det är det sannerligen. I början tar jag ganska mycket vatten i pulvret och ger det i en spruta med avklipp topp rätt in i munnen. Ofta vill de inte äta men jag sprutar in det långt bak i munnen och då brukar tugg och sväljreflexer komma igång automatiskt.  När de matats några gånger brukar jag prova att göra konsistensen på blandningen mer som en gröt och låta dem äta direkt ut skål. Äter de inte själva så får man slå vatten i soppan och fortsätta med sprutan. Men prova då och då. Marsvin är alltid konservativa med nya smaker och måste få flera chanser att acceptera något nytt.

Ursprungligen postat den 21 januari 2012

Ursprungligen postat den 20 januari 2012

Brukar vara cool när jag väntar på någon inlämnad liten skrutt på Exo, men så kändes det inte när jag väntade på att hämta Kenzo. När samtalet äntligen kom var jag i bilen inom ett par minuter. Jag brukar vara sur att det alltid blir i rusningstrafik, men denna gång körde jag  glatt för att hämta min skatt.

Tina kommer med GroggyKenzo och så får jag räkning och journal.

Två och fem men va katten, Kenzo lever! Scannade denna så ni fattar vad jag menar när jag säger att de tar små djur på stort allvar.

Nu börjar mitt jobb.

Hö, critical care, trasig broccoli! Lille Hacke är ovärderlig till marsvin och småbarn 😀

Jag använder Critical care och det är ett pulver som man blandar i vatten. Jag köper det hos veterinären eller på nätet, tillverkaren heter Oxbows. Numera har jag dessutom lärt mig att som marsvinsägare är det  ett måste att ha hemma så jag brukar förlänga hållbarheten på den öppnade påsen genom att ha den i frysen.

Kenzo är trött, känns nästan lite kall. Jag bäddar in honom, allt för att undvika påfrestning på hans lilla kropp. Krafterna ska sparas till hans återhämtning.

Jag hjälper honom med allt jag kan komma på och i princip tuggar jag maten för honom.

Han glömmer fortfarande att äta och för att få igång hungerskänslorna matar jag med tjock CC -gröt 4 ml i spruta varje timme, jag sätter sprutan ganska långt ner för att han inte ska spotta ut. Då går tuggreflexen igång. Sen är han trött på mig, vrider huvudet och visar att nu räcker det.

Vi har en facebookgrupp för alla marsvinsnördar i Eragons, en tjej tipsade där om en tysk instruktionsfilm om stödmatning med Critical Care;

När jag sätter ner honom i filten igen tar han på eget initiativ lite trasig broccoli och jag blir jätteglad. Passiva marsvin är ingen hit. Under natten sover han på stolen brevid min säng och det sista jag gör innan jag somnar är mata honom.

Ursprungligen postat den 20 januari 2012

Ursprungligen postat den 19 januari 2012

Först sköljer man munnen med lite vatten i en spruta eftersom marsvin nästan alltid äter. Även om deras främre mun är tom har de nästan alltid lite mat längre ner i processen.

Nu verkar det som att vi får napp, även om det inte finns några bryggor som det kallas. Bryggor innebär att deras kindtänder växer över och låser fast deras tungor. Fruktansvärt smärtsamt och ett vanligt problem på marsvin. Ja, tungor – de har två som fungerar som transportband vid deras eviga malande av hö och gräs. Men det finns en missfärgad tand, kan tyda på infektion och att det gör ont, och dessutom tror Bosse att det eventuellt sipprar lite blod därnere i halsen. Säker är svårt att vara; Kenzo är ju vaken och tuggar och äter frenetiskt på instrumentet för att slippa ha det i munnen.

-Ja men detta kan man nog göra något åt, säger han

Jag märker att han tittar lite försiktigt på mig och jag vet precis varför, eller tror mig iallafall veta. Det är nämligen i detta läget folk börjar skruva på sig. Göra något åt, ja det innebär sövning och det är dyrt. Jag tycker inte om att lägga alla pengar på veterinärvård men det finns sämre saker att lägga dem på också. Friska marsvin gör mig glad och har jag pengarna så lägger jag dem hellre på mina djur än de flesta lyxartiklar. För att ha djuren ser jag som lyx, det tillhör ju inte mat och tak överhuvudet-posten iallafall.

Ok, säger jag, vad innebär det? sövning?

Bosse vet att sövning är min skräck. Jag vet åtskilliga marsvin som dött i samband eller efter att de fått narkos. Han säger;

-Vi sederar (innebär lugnande medel) och sedan tar vi ytterst lite med masken? ok?

– Japp, säger jag. Glad som en lärka eftersom jag tror att jag får tillbaks Kenzo i levande och åtgärdat skick. På Exo tar de klinikbesök på morgon och förmiddag och efter lunch opererar de så jag vet att det inte är nån större ide att dröja sig kvar.

Jag lämnar min älsklingskille och åker till omplaceringen.

Kenzo är försäkrad men när det gäller tänder hjälper inte det. Precis som vår egen sjukförsäkring inte innefattar tandvård gör heller inte djurens försäkringar det. Surt kan man tycka men ganska rimligt om man tänker efter.

När de skriver in Kenzo för ingreppet får jag skriva på ett papper där jag accepterar att betala de 2500:- som det beräknas kosta att greja till hans mun. Jag har gjort två vetrinärbesök tidigare med honom under hans liv, det ena var en kastrering för 500:- och det andra en undersökning för några månader sedan som också kostade några hundra. Hans försäkring har till dags dato kostat ungefär 1625:- Hela notan för glädjen att ha Kenzo i drygt fyra år är alltså uppe på cirka 5000:-. En sak som ytterligare motiverar mig att lägga pengar på veterinärvård är detta: man kan önska sig mycket i livet men är man sjuk önskar man bara en sak;

Att vara frisk.

Jag har ingen som helst anledning att tro att jag och Kenzo skiljer oss åt på den punkten.

Slår man ut det på tiden han förgyllt mitt liv; som idag är cirka 1600 dagar och nätter så har han kostat mig tre kronor dygnet plus spån och den mat han äter.

Jag är otroligt glad att jag har råd med det.

Ursprungligen postat den 19 januari 2012