Hålla marsvinen ifrån mig är det jag brukar koncentrera mig på. Känslomässigt. För jag älskar marsvin, hela deras väsen talar till mig och om det är min barndomsupplevelse, deras litenhet eller att de är så himla snälla…jag vet inte – men ljuvligare varelser finns inte.

Kosmas & Albin

Det brukar gå ganska bra, visst slinker det med en å annan hem men jag tycker ändå att det går ganska bra. Pojkpar har jag klarat bra, de är tveklöst de charmigaste men det har varit sjuka och äldre som hamnat här. Men för en dryg vecka sen var det nära.

Jag var ner och matade och var inne på sista varvet med hö. Jag har börjat få ont av alla pojkpar, de har blivit fler och fler och inga bra adoptörer har dykt upp. Det fanns tio pojkar delade i fem par i lokalen.

Att se unga, helt underbara pojkar få sin finaste tid, barn och ungdomstid i omplacering gör ont. Det gör förbaskat ont. Jag vill inte fästa mig vid dem och samtidigt vill jag inte att de sitter där utan uppmärksamhet. Ger jag dem uppmärksamhet så SER jag dem och ser jag dem är det kört.

Så länge jag sliter och sköter, ohyrebehandlar, badar, byter och matar går det bra men blir de sjuka eller på något sätt utmärker sig…

Jag hade släckt i taket,  gick med hösäcken och kastade i en tuss hö i varje bolåda och sedan blev jag stående, det plingade i telefonen och jag fastnade en stund. Tillräckligt länge och tillräckligt tyst för att alla, även de mer rädda skulle ropa faran över, människofaran är borta och de började leva sitt egna liv. Gick ut från gömslen och började greja med den nya höhögen.

Då hör jag det där härliga ljudet som sällan går att ta fel på när en underbar limpa börjar popcornhoppa, och vem är det om inte Kosmas.

Den blanksvarta och lite dystra limpan från Luciatruppen. Han är ganska skygg, satt i större sällskap med hanar och honor när han kom in på Luciadagen 2016. Han har suttit med lite olika sällskap sedan de kom, men det har inte varit den mest livliga killen utan lite återhållen, tigger inte mycket men verkar frisk och äter, väger bra och har en hög röst 🙂

Hans sällskap fick nytt hem i och med att det var en babyhane och sedan fick han lille vite Albin med de klarröda ögonen. Albin fanns i mammas mage när en Linda hittade flera djur utsatta i skogen i september 2016. Mitt drömpar, jag älskar när pojkparen består av två stora motsatser.

En stor slät svart med en liten vit virvel. Bättre blir det inte 🙂

Jag börjar nästan lipa när han studsar runt lille Kosmas. Det är inte mörkt riktigt ute och dessutom finns en lysande skylt ovanför deras låda. Det är inte rätt, det är inte rätt att han studsar runt och ingen mer än den trötta mataren kan glädjas åt hans krumsprång. Han verkar ha läkt från sin dysterhet och tillsammans med Albin utgör han det vackraste pojkparet ever.

Fan att det är som en propp och ingen bra vill skaffa marsvin.

Men så händer det, det kommer en underbar familj och de har inte ont av röda ögon och den goa sexåringen och hennes goa mamma bara tittar med massa kärlek på dessa fina, underbara små killar.

Det känns bra nu.