Jag sorterar skräp. Jag lägger kartonger i en behållare, jag lägger plast av alla slag i en och jag har ett par glasburkar som ska i en annan. Sen slänger jag marsvinsspån och hö i kompostcontainer och så håller det på. Vecka in och vecka ut, olika platser i mitt liv men sorteringen följer med mig överallt. Hyreshuset, hemma, i omplaceringen och på mitt jobb. Jag funderar på; trots att det ofta är lite småsnuskigt ( särskilt på jobbet) så är detta en syssla som passar mig. När alla andra på jobbet försöker slippa gör jag det väldigt plikttroget. Numera. För det har inte alltid varit så, utan jag var värsta slarvern i detta sammanhanget tidigare.
Kanske var det när jag tog över mina föräldrars hyreshus? Pappa hade alltid bekymmer med att tunnan blev för full och “rann” över” och sopgubbarna blev irriterade och kanske till och med lät bli att ta med skräpet. Dubbel trubbel till nästan hämtning. Pappa fick passa tunnan som en tvååring, han kunde inte släppa tillsynen i ett par dagar ens.
Den svarte Lorenzo kommer ifrån Luciagänget, han kom till omplaceringen som bebis den 13 december 2016 och är kanske drygt ett halvår nu. Agaton är ett av April-17 djuren och ca två månader gammal.
Pappa var konstant småförbannad på antingen hyresgäster eller sopgubbar eller storförbannad på båda samtidigt. Han tillverkade en slags cementtyngd på ett metallstag och använde den för att packa ihop skräpet, ungefär på samma sätt som de gör på återvinningscentralerna med kartong och annat. Men “hjälpmedlet” var tungt och visst kunde min pappa, två meter lång och svensk mästare i boxning på 50-talet jobba med den men jag hade inte en chans, orkade inte ens lyfta skiten.
Rufs och slät. Jag gillar när de är kontraster.
Så jag var tvungen att jobba annorlunda och visst en kan öka antalet tunnor men hade jag gjort det hade pappa besviken på mig på riktigt, en ren principsak.
En tunna räcker till alla i tre -fyra dagar, de tömmer ju för h-vete två gånger i veckan, sa han småsurt.
Till det hade jag att anpassa mig. När jag insåg att tolv hyresgäster gör exakt som jag, blandar allt i samma tunna oavsett en fin återvinningsstation 50 meter bort så var jag tvungen att göra något.
Det blev en ministation i huset och i den fick jag hålla ordning så gott jag kunde. Det blev extrajobb nån timme eller två i veckan men jag styrde mig själv så det var ingen fara. Tunnan rann fortfarande över ibland när någon ny flyttat in i huset men då räckte det oftast att säga till lite snällt en gång så löste det sig.
Agaton & Lorenzo
Dock är det är förvånande hur många tjugoåringar som inte vet skillnad på tidningar, reklam och strumpor. De måste vara en generationsgrej för när de blir trettio är det inte ett problem. Till er som tror sockor och strumpor blir uppätna av tvättmaskinen, till er har jag ett tips, kolla i pappersåtervinningen. Är den inte där så skulle jag satsa på plastsorteringen 🙂
Lorenzo har sällskapat med Batman fram tills Batman kastrerades för några veckor sedan.
Detta var 2003. Jag hade ännu inte omplacerat ett enda marsvin, men vi hade sedan fyra år två högt älskade Tusse och Ludde hemma.
Jag stod i begrepp att skaffa en hund och jag hade bestämt mig, det skulle vara en hund som behövde mig, för jag hade hört talas om en omplacering i Ingetorp utanför Kungälv.