Marsvin påminner en hel del om blommor; de är vackra och doftar underbart <3

När en flock fungerar tycker jag att det är som en bukett med de finaste blommor. De harmoniserar. De utvecklas ofta i gruppen och tar på sig de uppgifter som finns, nån tar huvudansvar för maten, nån för gömslen, en är larmklocka och en annan ser till att alla samsas och försvarar den som har en svagare position eller är tillfälligt ansatt på grund av brunst eller ålder.

Teddie i mitten och de andra har koll på var sin flank 🙂 Fjonkan tar fortfarande större plats, men Cammo och Leona har inga problem med det. De är vana flockdjur och klarar att ge Fjonkan lite extra space, hennes mindre kroppshydda till trots.

Titta på bilden. Visst ser de ut som en bukett blandade blommor? När en flock precis funnit sin form så finner de varandra och sig själva i flocken. För precis som oss utvecklas de av nya sammanhang och utmaningar. Av nya personer eller miljöer. De accepterar varandra och de ser varandras likheter mer än det som skiljer dem åt. Sen finns det dagar när de, precis som vi, bara letar fel och är på skethumör.

Fjonkan är ett relativt litet marsvin. Kanske var hon minst i kullen som liten, kanske var hon ensambarn. Små individer får ofta försvara sig inom djurvärlden medan bland människor kan de lika gärna vara en socialt mindre utvecklad person som hamnar i försvarsposition. Kanske var Fjonkan brunstig när hon i ung ålder skulle sammanföras vid nåt tillfälle eller kanske var en annan individ brunstig och riktigt jobbig när hon skulle lära sig de sociala koderna för marsvin.

Nästan varje dag i våra liv får vi människor träna socialt samspel. Vi har utan att ens reflektera det massor av träningstillfällen varenda dag och stund. Vi gör ofta på inrepeterat sätt men ibland träffar vi en ny typ av personlighet som utmanar våra sociala skills. Vi går ur och i sammanhang hela tiden.

Tänk en gång hur det är för ett marsvin i gemen. De föds upp, medvetet eller omedvetet och tillbringar sina första veckor med en marsvinsfamilj i bästa fall. Det torde motsvara som mest våra första fyra år. Sen kastas de in ett nytt sammanhang, de sitter i en zooaffär till exempel. Ny konstellation och ny miljö. Oftast verkar detta gå de unga individerna ganska enkelt förbi, men liksom hos oss är de födda olika känsliga. Sedan kommer de efter ganska kort tid till ett nytt sammanhang. Jag grundar detta på att nästan alla marsvin i zooaffär sägs vara sex veckor. Jag är en aning ironisk nu, för att jag inte kan låta bli. Egentligen tror jag att zooaffärernas “sex veckor” spänner över upp till marsvinens sex första månader i många fall. Väl i sitt nya sammanhang, det en del kallar marsvinets första riktiga hem så kan det se väldigt olika ut. Säljs marsvinet av en riktigt dålig affär som #hisingenszoomarknad så kan de ha sån otur att de inte får någon annan individ att träna sociala färdigheter på. Flock bildar de vare sig de har det eller inte och den ensamma gör nån slags märklig flock med sig själv och människor som satelliter de försöker men inte kan kontrollera. Dessa marsvin är ofta centrum i sin egen lilla värld och det innebär jättestora svårigheter när de någon gång väl träffar ett annat marsvin.

Säljs de av valfri annan zooaffär har de otroligt ofta oturen att bli felaktigt könsbestämda vilket leder till tidiga och flera på varann följande graviditeter och då får de i och för sig träna sociala färdigheter men…honor blir slitna, oftast sjuka och ibland dör de inom något år eller 18 månader.

Ge mig en kompis eller två! det är väl inte för mycket begärt?! du tränar dina sociala skills på allt från jobb, mataffär, kompisar och familj. Jag får inte behålla nån familj, ge mig en kompis. Pronto.

Om nu inte dessa saker händer utan mer det vanligaste scenariot så kommer de till en familj som tänkt till, kollat en del och bestämt att de ska ta ansvar för sina marsvin. Då kommer två lika gamla barn av samma kön från zooaffären och dessa ska lära varandra att veta hut. Oavsett hanar eller honor så tar en på sig ledarrollen. För en flock utan ledare funkar inte. Flock bildar de vare sig de har det eller inte. De bor i en otroligt avgränsad yta och där är hela deras värld efter ett par månader. För då har nyhetens behag lagt sig hos familjen, de älskar sina djur men i vår värld finns så mycket annat som konkurrerar ut att sysselsätta sig med de små vegangnagarna.

De har samma inredning i sitt bo år efter år. De har samma kompis ( som efter ett tag kanske inte är så bra kompis), detta kan utvecklas åt flera håll, de två kan älska varann men det vanligaste är att de gillar, tolererar eller i alla fall accepterar varandra. De konkurrerar om den uppmärksamhet som är, de kommer i samma utvecklingsfas samtidigt vilket är sådär lyckat.

Rent ut sagt på svenska, de har trist och tråkigt men de klarar det ganska bra eftersom de är riktiga trygghetsnarkomaner. Men de utvecklas inte så värst, att de efter några år i samma fyrkant blir riktiga rigida statstjänstemän är inget ovanligt direkt. Fjonkan tror jag har precis den problematiken. De kan sin lilla bit av tillvaron till hundra, får de mat vid samma tid varje dag så börjar de efter en tid att påminna sina människor en halvtimme eller kvart innan.

Känner du igen något av det jag beskriver? tänk till. Vad kan du göra för att berika (detta skitord) deras miljö? Vad kan du göra för att göra deras tillvaro mera omväxlande så de inte fastnar? Tänk på hur mycket stimulans du får varenda dag och försök att ge dem något lite varje dag. Inte bara mat, de kan väl få ett nytt hus, klipp sönder en kartong. Låt dem få bo i alternativ bolåda nån vecka. Ge mat vid alternativ tid eller flytta bolådan närmare ett fönster. Hitt på nåt!

Ett så underbart tyg. Vad ska det bli, vad ska det bli?!