Så kom de till slut. Pernilla, denna lilla hona som vägde in på 717 gram den 13 november ökade galet mycket och jag hann att bli riktigt orolig. Hon vägde 1150 gram på eftermiddagen innan de till slut kom vid 23-tiden på söndagskvällen. Åtta veckor och fem dagar efter köpet.
Fyra stycken och helt ok vikter för barnen på 78 till 93 gram. Jag har alltid väldigt svårt att skilja dem åt när de är så många och precis i början är de ofta väldigt lika, som blomknoppar.
Dessutom var de precis ute och blöta när jag kollade till dem innan jag skulle sova. Jag får ta sikte på små kännetecken.
Pirjo har en prick på näsan, Per-Ola har mycket vitt i jämförelse med de andra som har lite eller inget.
Sen har vi Pawell, han är i princip helsvart i ansiktet.
Den fjärde och sista är då PollyPontus som inte har några tydliga kännetecken utan är melerad i de dominerande färgerna brun och svart.
Jag kan alltså inte ens säkert säga vilket kön. Frustrerande men så är det, så det får vänta.
Söta som alla marsvin, söta som all ungar men födas i omplacering? så himla onödigt. Då kan ju någon säga, hade du inte köpt dem så hade de inte fötts i omplacering.
Nej, det hade de troligen inte fötts i omplacering men då hade Peter inte varit kastrerad och Pernilla hade troligen varit dräktig igen och en gryende skabb troligen börjat tära på henne.
Men i längden ändrar det ingenting. Det finns alltid nya människor som ska föröka marsvinsbeståndet utan att koppla in hjärnan och det finns alltid nya barnfamiljer som ska ge sina barn en “upplevelse”.
Var snäll och sluta med det.
Adopt dont shop