Det är lätt att glömma att tiden går. Lätt att ta dem för självklara, de som lever sida vid sida med mig. Här hemma finns många fyrbenta och jag vill ha varenda en av dem – alltid. Två hundar, tre katter, marsvin i varierande antal. Mest är det marsvin som påminner mig att livet inte är för evigt och min egen kropp som ibland påminner om att den är över halvseklet gammal.

Älskad.

När jag och mannen under första delen av 90-talet bildade familj, fick två underbara barn i snabb takt  och flyttade till ett större hus med plats för allt detta så hade vi äldre katter som flyttade med oss. Sen gick de bort, en efter en och till slut vara bara en grinig honkatt kvar. Hon hette Lillis och kanske var hon grinig för att hon hade en växande tumör men vi trodde mest att hon var bortskämd.

Lillis. Älskad, men otroligt sur.

När Lillis blev ensam 1998 började hankatter att komma hit. De gapade på nätterna och strätte runt ytterdörren för att markera revir så det luktade väldigt illa. En var så tuff att han gick in genom kattluckan och var ända inne i pannrummet. 🙂

Vi tyckte att det var synd att Lillis skulle vara själv ( vi borde förstått bättre) så vi ville skaffa en kattkompis till henne. Vi började läsa annonser för så dumma och oanande var vi om det fruktansvärda överskott på vuxna katter som rådde då och förfärligt nog fortfarande råder.

Myskatten

Vi hittade en annons i G-P. Åkte ett par mil och hämtade våran underbara lilla katt. Det var en liten tigrerad svart, grå och vit. Så fin, oskyldig liten varelse. Vi bar hem honom och presenterade honom för Lillis som var måttligt imponerad och började bekantskapen med att jaga honom bakom kaminen…där kunde han komma in och inte hon. Bara tre år senare fick vi avliva Lillis för att hon hade en tumör som vi tog bort men som snabbt växte till igen. Vi var förfärligt ledsna men Bamsen var nog mest lättad.

Efter nåt halvår skaffade vi en ung kompis till honom ( fortfarande lika korkade) och det var en perfekt match, Gösta och Bamsen.

Perfekt match

I flera år nu har Bamsen haft bekymmer med en överaktiv sköldkörtel. Han har ätit medicin och visst har det synts att han blivit äldre men han har ätit, gått ut, dagligen brottats med Gösta och varit sitt vanliga jag. Lite tunnare men helt ok enligt veterinären. Vi har tagit prover på honom då och då och ställt in medicinen men vid senaste gången var det för första gången dags att minska medicinen.

Avslappnad som bara en katt kan 🙂

Blev inte orolig först men sedan uteblev han från sin vanliga rutin i måndags. Han kom inte på morgonen för att få tabletten som följs av en godisbit. Han låg väldigt slö i Davids gamla rum och verkade ointresserad av det mesta.

Pratade med veterinären och fick en pasta att försöka få igång aptiten igen. På kvällen hade han diarré men Jasmine fick honom i alla fall att bli intresserad av att dricka och röra sig igen. Men nånstans här börjar verkligheten komma ikapp mig. Bamsen blir inte bättre. Det går inte lika fort utför som med ett marsvin men det går bara åt fel håll.

Jag vill inte köra iväg honom för avlivning. Han är ganska rutinerad vid bilåkning men han gillar det inte. Jag vill inte att han gör som en av de katter jag hade som ung som gick iväg för att dö. Jag har bokat veterinären för att komma hit. Det är på måndag och vi kan avboka igen…men det kommer vi troligen inte att göra. Jag grinar när jag skriver men jag är relativt säker på att detta är det rätta att göra. Så förbaskat jobbigt och det är bara skit men tidens tand, den sliter på oss alla.

Detta blir marsvinens del idag. Jag tror detta blir en hård nöt att knäcka men om någon känner sig manad att hjälpa detta marsvin så hör av er så får ni kontakt uppgifter. Västerås?