Lorna

Händer inget särskilt idag, och absolut inte igår så jag berättar lite om lördag istället. Som vanligt var det fullt ös en stund och då försöker vi mesta knyta ihop säcken på de flesta, så att alla kan få hjälp.

En familj hämtade en kastrat till sina två flickor som inte helt var i balans och jag valde att sätta Arthur där, han har inte jättemycket erfarenhet men två stycken skulle väl inte vara nåt problem tänkte jag.

Men det tyckte den ena, tvååriga marsvinstjejen att det var, hon hade STORA problem med Arthur. Lite Fjonkanstuk på henne.

Nu är jag flockledare här och även om jag är “iniväggenstressad” av det så ska uppgifterna i denna flocken delas på två, inte på tre.

Det yngre, bara ett år gamla, marsvinet brydde sig inte om vem som bestämde, bara de lämnade henne i fred.

Jag övertalade dem att lämna det tvååriga marsvinet för flockterapi och orsakade nog eventuellt minst en sittning hos psykologen om tjugo år för familjens yngsta människodotter. Hon var helt förkrossad och det var inte utan att jag kände mig grym.

Fokusera på marsvinet, barnen får nån annan ta hand om, är mitt mantra i de lägena.

Inte alltid enkelt när jag genuint känner för barnet men lätt som en plätt om det är ett barn jag tycker behöver fostran eller har fel värderingar om marsvin enligt mig.

Senare grät människodottern lika förtvivlat när hon ville gå ut genom dörren samtidigt med mamma så jag tror att hon kanske var lite trött och allmänt ledsen, mamman försäkrade att det var ok i alla fall.

Arthur och det yngre marsvinet åkte och då var det dags för Luka. Han ska vara flockledare för två tjejer och familjen provade först Sven men tyckte han var för vek och då tar vi den starkare, när det ändå finns. Sven är bara året, Luka över två.

Detta var inte heller helt enkelt, pojken undrade var Sven blir av?

-Tja först hemma hos mig tills ett lämpligt hem dyker upp.

Ok…

Tror han hade hoppats på en lösning där båda följde med hem men tyvärr funkar inte två killar i flock med flickor.

Fjonkans gäng åkte hem och alla verkade nöjda.

Två flickor fick komma in för omplacering och hemmet blev klart men fördröjs i ett par veckor. De ska bygga en låda istället för att köpa en gallerbur. Vi har massor av burar och jag säljer dem gärna till nån men helst inte som bostad för marsvin. Kanske kan förvara saker på vinden i dem? bra, det blir luftigt och en kan se vad som finns?

Självklart blir de två tjejerna förstärkta med en kastrerad kille inför den omplaceringen. Sven är nog den som är mest påtänkt. Jag vill helst aldrig omplacera två flickor själva. Det är så få av de konstellationerna som funkar klockrent medan tre, varav en kastrerad kille brukar bli riktigt bra. När det är tre behöver det inte bli panik när ett marsvin dör för två marsvin är ju kvar.

Här kommer en bild som är ett par år; det är på min kära Lorna. Hon är en riktigt go och självsäker liten gris. Knubbigare här än numera för hon var sjuk för en tid sedan. Hennes päls växer med ett par centimeter i månaden och varianten heter coronet eftersom hon har en liten “crest” på huvudet. Det är en virvel som sitter längst upp på huvudet och ibland avlar uppfödare så att den har en färg och resten av pälsen en annan färg. Då kallas det antingen American crest eller English crest.

 

Hå hå jaja, när de kunde satsat på att avla grisar som blir gamla, tåliga och friska, inte får tumörer, urin-stenar, starr eller äggskalsögon, trumsjuka eller någon av de andra knäppa så kallade avels och rasdefekter som marsvin får dras med.

Varför? för att människor är så ytliga och korkade att utseende går före allt. Inte ens när det är pinsamt uppenbart att den planerade aveln leder till fler sjukdomar än fri förökning så slutar de. Utan vrider och förklarar, intellektualiserar och går idiotiskt försvar. Lorna är snygg och hon var inte ens ett år när hennes livslånga medicinering påbörjades med örtmedicin eftersom hon har kroniska urinvägsproblem. Nu har jag tur, hennes vilja att ta tabletten är stor, så det är enkelt men ändå.

Jag älskar marsvin, men hatar deras sjukdomar. För vi hade kunnat så mycket bättre om vi bara la våra egon åt sidan.