Jag är i Stockholm några dagar, jobbar och umgås. Hemmafronten har koll på djuren och jag är nöjd. Gör huvudstaden på mitt sätt, står utanför riksdagen med plakat som kräver att vidriga minkfarmer ska stängas ner. Minkfarmer är olagliga i Sverige. Det står i vår fina djurskyddslag att djur i Sverige ska kunna utöva sina naturliga beteenden. Det finns inte en enda mink på en farm i Sverige som kan utöva sina naturliga beteenden. I minkars naturliga beteende ligger nämligen att simma.

Minkar simmar gärna.

Alla inspektörer från Länsstyrelsen och veterinärer från jordbruksverket tittar lydigt åt andra hållet eftersom profiten får gå före allt. Så här beskriver skribenten Sofia Säljö vad minkar behöver:

Det finns vilda minkar i Sverige. Det beror på att ända sedan de första pälsfarmerna startade på 1920-talet har minkar rymt eller släppts ut från farmer.

I det vilda lever minkar solitärt, det betyder att de lever ensamma och har egna revir.

De umgås bara med andra minkar vid parningen och under ungarnas första tolv veckor, då ungarna stannar hos mamman. Ett revir kan vara mellan en och sex kilometer långt och det sträcker sig alltid längs vatten.

Inom reviret finns flera lyor där de bor. Minkar är rovdjur som lever på gnagare, fiskar, kräftdjur och fåglar. Oftast så jagar de i vattnet.

Jag står alltså utanför riksdagen och kräver att ledningen i landet ska ta konsekvenserna av vår lagstiftning och förbjuda minkfarmerna. Då ringer telefonen.

Här står jag. Som en böld i röven på en cykelsemester som pappa skulle ha sagt.

-Kan ni ta hand om sex marsvin? De skänker bort dem i en zooaffär och minst en av dem har skabb. Den som ringer är från Djurskyddsföreningen i Mölnlycke. De har uppmärksammat en skylt i fönstret där det står:

Det är inte första gången. Vi tog emot sex stycken halvårsgamla pojkar från Mölnlycke för några år sen. Kan de inte bara sluta?

Kan jag svara “nej”? Knappast. Försöker greja det på hemmaplan men det går inte vägen så det slutar med att jag hämtar dem på vägen hem från tåget på fredag eftermiddag. Sex stycken rädda små individer och två av dem med mycket skabb. De skriker när personalen sätter dem i transporten. Det är inte” jag vill inte”-skrik. Det är samma skrik som marsvinet ILY en gång i tiden; det är “gör ont som fan”-skrik. De andra är skiträdda och ohanterliga, men ser ok ut.

Jag är trött efter resan och värmen men spelar in samtalet i affären.

Om ni undrar varför jag inte säger till dem så beror det på att jag vill verkligen få djuren därifrån. Jag tror att det är viktigt. Jag är inte alls säker på nästa problemlösning är bättre.

Vad ska vi säga om detta? 2015 sen hade ägarparet tre zooaffärer i Alingsås, Kungsbacka och den nämnda i Mölnlycke. När de blir äldre ska de hjälpa utsatta djur står det i artikeln. Synd att de inte kan börja redan nu. När de får skabb på marsvin i sin egen affär vill de skänka bort problemet och de tar inte kontakt med en veterinär utan de sprider dimridåer och okunskap till den som hämtar dem.

• De hävdar att bara en är drabbad av skabb när det smittar från djur till djur.
• De säger att djuren har “lyckats” föröka sig (det vill säga inte var meningen) när det är uppenbart att det var deras avsikt. Det blir inte tre kullar annars, för en delar dem när det blivit barn första gången och då blir det bara högst två kullar.
• De säger att de skänker bort dem för att de ska slippa sitta i en varm affär, när det handlar om att slippa veterinärkostnaden.

De kallade honom Rex, han var pappa till de andra. Nu heter han Zac.

Det kommer mera.