Just nu har vi en normalisering här hemma. Jag har bara en extrabur efter ikväll, nog för att jag är rätt duktig på att kasta ut på mina underbara hjälpare men det börjar faktiskt tömmas/tingas både här och där.

Maila om ni vill <3

Igår kom två fina killar på sju år in och de sitter snällt i extraburen på en hylla ovanför min flock. När en är sju år gammal marsvinskille har de mesta hormoner stillat sig och detta är inget som oroar mig. Dock oroar mig deras ålder på ett annat sätt. Antagligen blir de inte omplacerade och jag fäster mig lätt som en plätt vid äldre djur. De är så personliga, mysiga att en smälter direkt. Jag har knappt kollat på Blixten och hans kompis men jag känner mig själv.

Axel på uppdrag.

Så troligen har jag två marsvin till 🙂 men inte ens med bästa vilja i världen kan jag vara ledsen för det.

Jagar varandra.

Igår stod två ledsna marsvinsansvarsägare i omplaceringen. De hade precis mist sitt ena fyraåriga marsvin och behövde en kompis till fyraåringen som var kvar. Först tänkte jag att vi inte hade nån passande men sedan kom jag på att Axel skulle bli utmärkt. Behövde inte ens ta honan via flocken, hon blev jätteglad över Axel på en gång. Så roligt när det klickar så. Sen är ju Axel inte helt kry…men han får flytta med tillägg. Det innebär att de får ha dagligt skötselansvar men kontakta oss om det skulle försämras. Axel är pigg och glad, lite tunn och behöver en del extra.

Axel har inte helt hämtat sig från kastreringen och vi har undersökt om något är fel. Vi gjorde röntgen och blodprov och inget verkar dåligt men nu får han fått en del örtmedicin och smärtlindrande vilket verkade vara spot-on.

Idag ska Sven och två flickor omplaceras till en ung tonåring som väntar sedan hon var sju på att få dem. Märkligt när alla marsvinen är under två år men så är det att ha föräldrar som inte svarar på första bästa “vill ha” signal. Jag omplacerar med glädje till familjer med sådant upplägg, eftersom då vet jag att de tänkt över vilket ansvar det är med marsvin. Sen kan alla få ändrade omständigheter, exempelvis när det gäller de äldre pojkarna så hade husse plötsligt efter mer än fyra år fått astma på grund av marsvinen. Sånt rår en inte över och det är då marsvinen ska ha en trygg hamn att lägga till vid och det är Eragons som ska vara den hamnen.

Samtidigt är det en omöjlighet att ta in alla. Skulle jag svara ja på allt skulle vi just nu haft minst tjugo till bara denna veckan.

Exempel på annan stil finns bara allt för många och detta är bara de sista dagarnas skörd av människor som skaffat marsvin och där det drabbar djuren för att de inte använder huvudet.

I en annan del av landet där någon kommer in i en zooaffär och vill “bli av med” sina marsvin. Zooaffärsägaren känner till oss, har kontakter som åker till Göteborg ibland och lovar hjälpa till med transport. Han hänvisar till vår mail så att allt annat blir klart. Dessa blir erbjudna hjälp men eftersom vi har en avgift på 200:- per djur så svarar de inte ens på mailet jag skickar. Jag tror först att det handlar om två eller tre marsvin men det visar sig vara tio eller elva marsvin. Ytterligare ett ljushuvud som satt hanar och honor tillsammans för att det är så gulligt och sedan plötsligt kommer på att de inte kan behålla dem. Då ska det dessutom gå snabbt, när jag/Eragons inte svarat på mailet på två timmar så kontaktas zooaffären igen med frågan varför vi inte svarar. Hjälp.

Någon hittar två marsvinshonor i Hisings Kärra ute i snön. Upphittaren placerar dem själv så vi behöver aldrig ta in dem.

Har fler som bekymrar mig just nu men vill inte skriva dem…ännu. När jag inte fått svar vill jag fortfarande hoppas, tro på människan. Men egentligen är jag hopplöst cynisk när massor av folk vill “ge oss” marsvin som är uppenbart sjuka men det självklart inte ska kosta dem nåt. För vi måste ju vara idioter som gillar marsvin, vi ska bara le glatt och ta emot. Vi löser problem, vi är bra på det vi gör men det är inte nog, vi ska göra det gratis också.

Skitskallar.