Jag har en ny svaghet och det är att lyssna på Jonas, Mark, Johanna, Elinor, Mia och Anna. Långnäsor som ger småprat, storåsikter och spaningar. Sedan nåt år lyssnar jag på poddar så snart det finns en stund över. Ibland helt okända och nytända stjärnor men mest några av de roligaste och mest väletablerade komiker och kulturpersonligheter vi har i Sverige.
Vi hade kalas, och då går resterna till älsklingarna <3
Vill du veta varför jag utnämner dem till långnäsor? då rekommenderar jag dig att starta en ny god vana med den senaste Skäringer & Mannheimer. Där får du även reda på vem som är olikast. God vana eftersom skrattar du ibland så lever du längre.
Vid den här tiden på året tänker jag ofta bakåt, jag funderar över Eragons barndom, vår utveckling och i viss mån funderar jag på vart vi ska.
Det var 2004 som jag gjorde den första omplaceringen, på webbsidan finns följande text som beskriver detta.
“Hemma hos en vän till mig satt två små marsvinskillar, Teddy och Freddy. Det var i slutet av 2004, jag var där på en fika och såg att marsvinen inte mådde bra. När jag frågade hur det var att ha marsvin visade det sig att två i familjen fått höallergi strax efter att marsvinen kommit dit. Säkert var det orsaken till att det i buren fanns väldigt lite hö, nästan inget alls. Marsvinen var i riktigt bedrövligt skick och hade långt utvecklad skabb – pälsen var tunn, som avskavd. De såg uttorkade ut, det fanns många små sår på huden och de kliade sig ofta och intensivt. Det fanns ingen plan. Varken att ta dem till veterinär, sälja dem eller nåt annat. De bara satt där.
Freddy
Min vän och jag hade våra döttrar i samma klass. Jag var med när Teddy och Freddy köptes på en marsvinsutställning i Älvängen på våren det året. Då var de små som möss. Teddy med mörka ögon, mättad gyllene brun och Freddy med ljust röda ögon och blekare färg. Fantastiskt vackra. De var bröder och bara en månad gamla när de såldes. Minimalt med instruktioner, nån A4 från marsvinsföreningen och så bytte pojkarna ägare. Köparen var tolv år gammal. Jag var med som vuxen men jag var inte inblandad mer än som chaufför. Flickorna, min och vännens dotter, fixade detta själva. Det var ok hemifrån att skaffa marsvin, men det var inget som försäljaren kollade upp.
Teddy
När jag fick syn på Teddy och Freddy i hemmet kände jag mig ansvarig. Dels för att ingen annan kunde eller ville ta ansvar men även för att det var uppenbart att de skulle dö ganska snart om ingen hjälpte dem. Så jag frågade om jag skulle ta dem; sa att de kan bo hos mig tills jag hittar nån bra. Jag berättade inte att de var döende, det kändes i stunden som att jag ville bespara oss alla den sanningen. Min vän blev otroligt lättad och sa ja direkt. Dottern hade tröttnat på dem så som barn gör. Ingen var ledsen när jag bar iväg dem. Jag löste problem i kvadrat och även i mitt hjärta kändes det bra. Jag omplacerade dem på våren 2005, då hade de hunnit fylla ett år. De var underbara, friska och gyllene limpor igen.“