MARSVINSBLOGGEN

Det var den 16 april 2016, ett sms kommer om en liten ensam skånsk marsvinskille som vuxit sig för stor för zooaffären med en uppskattad födelsedag 2015-10-16.

Lovisa hämtade honom exakt en månad senare den 16 maj och han fick bo en dryg månad hos henne innan hon skulle till Göteborg

Buren aka hölådan

Sedan lämnade Lovisa den lille killen på Husdjurhälsan den 23 juni och då hade han ett av hennes skräcknamn, Mr Craven. Jag plockade upp honom efter operationen och han läkte hemma hos mig. I samma veva hör Kristina med två marsvinstjejer av sig och ville ha pensionat.

Då gjorde jag det som Maria kallar att göra “en irene”

Jag frågade vid inlämning om tjejerna var bra vänner och om de fick vara i min flock under pesionatstiden. Då berättade deras människa att de var goda vänner för det mesta men att det var väsen i lådan ett par gånger i månaden.

Så här fin ser lösningen ut.

–Det är väl vid brunst då, sa jag och tittade efter hennes respons.

Hon såg intresserad ut och sa;

-Ja jag har också tänkt i de banorna. Finns det något en kan göra åt det, för det verkar jobbigt?

Det finns ju lösningar på sådana problem och de har oftast fyra små söta fötter 😀 och jag berättar gärna om det.

Svaret hette Mr.Craven och efter pensionattiden i juli 2016 flyttade han tillsammans med tjejerna till Långedrag. De har en bur men det ser familjen mer som en höförvaring. Luckan står alltid öppen och de har hela det sladdsäkrade allrummet att springa i. De har små kojor från Eragons här och där och lever i princip som småhundar.

Kulan med tjejerna.

Igår kom han med tjejerna till omplaceringen igen, för att passas ett par veckor. Både han och tjejerna mår bra och så snart de sitter i sin låda tuggar de för fullt. Numera heter han Kulan, det tycker jag var ett rart namn.

Detta är ett exempel på något som får mig glad.

Avsikten med flockterapi är att sammanföra marsvin utan skador.

Vare sig fysiska eller emotionella skador.

När första steget är taget och den nya honan i flocken suttit i gruppen ett par dagar så är det dags att börja introducera dem hon ska flytta ihop med. Nu brukar det vara måndag. Ibland händer det att ett par omplaceringstjejer redan sitter i gruppen från start men eftersom det enligt vår uppfattning alltid ska vara en kastrat i varje tjejflock så får Razze, kastraten som bor härhemma kliva åt sidan en liten tid.

Dottern fixade “k*ttbullar och dessutom gjorde hon rödbetsallad. Jag fixade skrädda kakor. Så gott, helt veganskt utan bekymmer. Är du nyfiken på veganmat så kika i facebookgruppen “vad lagar du för veganmat idag“. Det är väldigt inspirerande plats på facebook med en väldig massa medlemmar.

Ur med Razze och en eller två av hans vanliga tjejer och i med den kastrat som ska finnas i den nya honans flock. Då brukar alla marsvins-tanter, damer, kvinnor och tjejer bli  upprörda och kränkta och kastraten brukar bli väldigt trött. Sammantaget ger det ändå utmaningar. Allmänt kissande, upprört kackel ( de påminner verkligen om hönor) på varann och en väldig överkänslighet vad det gäller den egna bakdelen. Även om det råkar vara en annan hona som är i närheten så är alla väldigt stingsliga och lättretade. Men bara irritation, inte ens ett par hackande tänder blir det.

Flocken har lite julledigt nu, inga marsvin som ska slipas kanter på. Så här vårdslöst mycket grönkål fick de igår. När de ätit i en timme lyfte jag ut resterna eftersom grönkål kan krångla till urinvägar om det blir överkonsumtion.

Upprördheten brukar lägga sig efter ett par timmar och upp till en dag. Efter två dagar är det som det brukar på ett ungefär men även kastraten kan ju behöva lite övning på att vara flockmedlem och i bästa fall en flockledare.

För att det ska inträda ett lugn vill jag gärna ha lite ställtid, 3-4 dagar är bra. Ett par veckor är såklart ännu bättre men oftast blir det intensivkurs på några dagar.

När lördag, öppet i omplaceringen och hämtning börjar närma sig så ska den nya flocken sättas av från de övriga. Torsdag kväll, eller fredag morgon gör jag det. När jag gör såhär märks det knappt något när den nya flocken bildas men efter nån dag ser jag ändå en viss rangbildning har skett i den nya grupperingen. På lördag morgon sätter jag den nya flocken i en transport och åker till omplaceringen. Det brukar inte vara nåt stök alls. Ibland blir det lite stök vid hemkomsten, den som kommer “hem” kan ha en del idéer om att det bara är hennes men det brukar ge sig ganska smidigt.

Jag tycker att den som slår på egen trumma kanske inte har så mycket att komma med. Men eftersom jag ofta ber människor att berätta för andra om de fantastiska förändringar som de berättar om i samband med en sådan här session och de tyvärr ofta glömmer av det så vill jag försöka förmedla vad jag ofta hör.

Risgrynsgröt är en av julens höjdpunkter för mig och sedan jag blev vegan brukar vi koka den på havremjölk. SÅ GOTT!!!

Människor berättar att deras marsvin är piggare, mer påhittiga och verkar mer tillfreds. De som tidigare haft två honor som varit stingsliga mot varann vid brunst berättar att de precis som i bloggen om Lo, Matilda och Bamse blir mer balanserat och trivsamt i flocken. De som tidigare haft två honor och en dött och kommit till oss och blivit övertalade att skaffa inte en utan två nya vänner berättar att det är stor skillnad och enormt mycket mer liv och aktivitet i lådan efter att de blivit tre.

Ja det är detta som är det nya som vi beslutade på vårt arbetsmöte för ett par veckor sen. V kommer att kräva av adoptörerna av honor och kastrat att de adopterar så att gruppen blir på minst tre individer. Vi tycker inte att det räcker med en vän för ett flockdjur, utan vi tycker att om vi nu kan, eftersom kastraten gått igenom en operation som gör det möjligt ha en grupp på tre, som ur så många perspektiv är bättre än två, så ska detta genomföras.

Den här fina blomman fick jag av min arbetsgrupp när vi hade möte. De har inte fattat att det är jag som ska köpa blommor till dem 🙂

Vi vill helt enkelt inte att de djur vi gör allt för att de ska få det bättre bara ska ha en vän.

Vi vet att en del kommer att tycka att vi är omöjliga nu men…det är så här en bryter ny mark. Vi kan bara nå framgång genom att kräva. Alldeles för få ger av ingen orsak. Men när vi förklarar och motiverar och stöttar brukar det gå fint. Har vi väl infört detta som regel så är det ett faktum, take it or leave it. En kan skaffa marsvin på fler ställen och vill en inte gå med på våra villkor så kanske det är lika bra att vi märker det direkt. Vi jobbar stenhårt för att ge marsvinen bättre livsvillkor. Vi läker marsvinshanar på löpande band och…den som gör jobbet sätter agendan enligt vårt sätt att se.

Muffin, en äldre herre som badat idag och fick en ny vän i Bullen för ett par veckor sedan. De äldre marsvinen är sådana pärlor <3 <3 <3

När det kommer till pojkparen så får vi ge oss, egentligen inte för vi vill utan för att djuren sätter gränsen. Hanar har oftast för stor revirinstinkt för att acceptera en hane och det är väldigt svårt med ännu fler.

Sen ser vi pojkparen som i många sammanhang en period som vi, när det är lämpligt eller rent av nödvändigt delar och kastrerar. Men de unga måste ju växa upp och att få göra det med en trygg vuxen hane är ett bra sätt och de vuxna hanarna är fantastiskt fina med de unga marsvinen.

Bullen är en mild och fin herre. Vare sig han eller Muffin känns såpass gamla som de är, ca 7

När en av marsvinen dör i ett par är det halvpanik att åtgärda ensamheten. Det är inte ovanligt att den ensamme sörjer och slutar och äta på grund av att hen blivit själv. Detta blir inte samma panik när de är tre. Tre rör sig mer, vilket rimligtvis blir sundare marsvin.

Jag tycker argumenten övertygar.

Vad tycker du?

Jag har skrivit om detta flera gånger förut men trots upprepning så vet ju inte alla och om jag inte kikar bakåt kanske jag lyckas bättre, för det är ju en process att beskriva och få med ur alla aspekter.

Avsikten med flockterapi är att sammanföra marsvin utan skador.

Sidovinsterna är att marsvin som levt ett enformigt liv med ett fåtal andra marsvin får stimulans och nya kunskaper om att umgås med olika marsvinsindivider.

Vi har nyss haft möte och tagit ytterligare ett par steg fram vad det gäller att höja marsvinens status i vårt arbete. Berättar så snart jag strukturerat mig. Nu: baka bröd till julbordet.

Rent praktiskt går det till så att en person tar kontakt med omplaceringen som har en ensam marsvinshona som behöver sällskap. Eller så handlar det om två eller flera honor som är tjafsiga med varann. Antingen vill de ha en kastrerad hane eller så försöker vi övertyga dem om att det är det bästa valet. Eftersom det är det.

I min flock lever:

Tanja

Razze

Ibka

Lorna

Zindra

Limpan

Havanna

Diana

Blondie

Apelsin

Lykke-Li

Penny

Tjorven

Puddingen

Vivvi

Flera av dem har varit här i flera år och är vana vid att marsvin som kommer och går. Födelseåren är mellan 2011- 2017 och var och en har sin egen personlighet men flocken som helhet är som en egen organism, samspelta och detta är extremt tydligt numer..

Egentligen inte så julig bild men se va lite clipart kan fixa 🙂

Ingen av mina söker bråk, de glider undan så snart de märker att en ny är konfrontativ. Blir det för mycket rena provaktioner står de upp för sig men de har ingen önskan att bråka.

När ett nytt marsvin ställs inför den drygt tio individer starka gruppen så är det sällan de vill bråka. Jag tror att det beror på att de är så många, hade de mött en enda hade det blivit kamp direkt men när det bara är så många så glider de bara runt och försöker vara tapetblommor.

Ibland är nykomlingarna passiva de första timmarna men oftast väldigt kort tid. Så snart det kommer mat så går de till maten som alla de andra gör. Jag är ofta generös med maten under hopsättningar.

Underbara Soozie, en julmarsvin -året om <3

Efter en dag är oftast den nya individen “en i flocken” rör sig avslappnat, tigger och beter sig som de andra. Någon dag till kan jag se att de får lite skit och tillrättavisningar av Razze och de honor som ser sig som lite mer rättrådiga än de andra.

Nu är det julaftons morgon och eftersom den här texten verkar dra ut på tiden så får du fortsättning en annan dag ( ja, jag försöker imorgon men vägrar låta sånt här stressa mig numera, vem vet, hela släkten kanske står i dörrn imorrn) så god jul och var snäll mot djuren. Bli vegan.

Rotat i gamla bilder. Denna från 2012

Till slut gav jag upp och satte marsvinen i omplaceringen igen. De är för många. Vi har Poppel som hittades ute och sedan kom till Djurskyddet. Då vi har ett bra samarbete och de inte hade några andra marsvin fick han komma till oss. Han blev så galet lycklig, inte över kastreringen men tjejerna! tjejerna!

Vi har pysslat lite i omplaceringen och fått lite ordning och julfint. Ny produkt, pennskrin. Du hittar den i webshopen också.

Sen har vi Benji. En underbar liten vit kille som jag tror är den gladaste kille jag träffat. Han föddes och tillbringade ett par dagar hos en person som hittade en hel gäng med marsvin utomhus i Trollhättan. Hon skrev de bevingade orden ” jag har bestämt mig för att öppna mitt hem för dem” Redan då anades jag oråd då detta var en person som inte hade eller hade haft marsvin tidigare. Sen tyckte hen att det var en fantastisk ide att göra fler marsvin. För det är ju en logisk slutsats när en hittar cirka femton marsvin utomhus på hösten. ” Det behövs fler!”

Nysydda på önskemål. Med vädringsfönster och en ficka 🙂

Ja hur som helst så lekte hen med dem ett år och sedan fick hennes barn ett mycket akut allergianfall. En vän till mig skulle hämta marsvin och burar. Trots att de var två som skulle bära ut 100 och 120 burarna så var de så tunga av spån, kiss och bajs att de nästan inte klarade det. Allergianfall? tveksamt mot vad. Allergi mot att städa marsvinsburar kanske?

Melvin på myset och Gina i. Så jobbar de.

Fy vad jag avskyr den här typen av beteende. Förr hade jag sagt:” den här typen av personer” men det är inte sant numera. Det är beteendet jag avskyr- inte personerna. Ändrar de beteende så är ingen gladare än jag. Men det måste vara en förändring på djupet, en förändring som innebär att du förstått vad för feltänk du haft.

Små burkar för fina fötter.

Första halvåret av sitt liv bodde Benji med Simon som är två år men när de nya ägarna skaffade två pojkar till och släppte ihop alla fyra började Benji och Simon att bråka och de kom i retur till min vän som omplacerat dem. Jag tog dem till oss och nu är även Simon kastrerad och sitter med två flickor. Dessa är tingade och flyttar hem till en familj på julafton. Familjen var inne i lördags och skrev kontrakt. Mamma i familjen hade läst ta mig katten allt och dessutom FATTAT.

Nygammal necessär som kommit in igen.

Alla dörrar var redan inslagna, jag kunde bara konstatera att webbsidan är värd sin vikt i guld. Morfar hade snickrat en stor bolåda, farfar hade fixat en transport. Mormor hade ordnat hus och farmor hade också grejat något, oklart vad.

Så inte för att skryta…jo faktiskt vill jag skryta, vi får väldigt bra adoptörer och det känns så himla bra.

julfint 🙂
ni ser att kuddarna droppar ner i korgen ?

Sen har vi Melvin. Han är också kastrerad och satt ensam på blocket och en tjej som precis adopterat en kastrat från oss undrade om vi kunde ta emot om hon hämtade. Det gjorde vi, gjorde ingen större skillnad just nu. Melvin, han har bara en tjej ännu, Gina, men så fina de är ihop.

Muffin sju år med Bullen sex år. Trivs fint ihop.

Ja det var dagens skrivklåda, hoppas vi hörs snart igen.

Jag älskar marsvin, vem kan ens låta bli? Vissa marsvin blir jag alldeles galet kär i. De är ofta stora och jag tror det är för att andra människor ofta säger saker som;

” – Ja det är den som bråkar…eller det är den som tar maten för den lilla”

Då startar min autopilot som vill reda upp sakerna. För bråkiga marsvin, är lika med; missförstådda marsvin.

Lo-  en av de missförstådda marsvinen

I naturen så väljer marsvin ofta att leva i en grupp honor med en hane. Runt gruppen med honor finns ofta flera yngre djur och i takt med högre ålder så lever särskilt de unga hanarna i utkant av flocken. De försöker ibland utmana den starke hane som är i gruppens centrum.

Jag har aldrig sett detta i verkligheten men föreställer mig att detta är naturens sätt att balansera. Därför tänker jag att en ska balansera ungefär såhär även hemma, så långt det nu är rimligt för att marsvinen ska ha det bra.

Sen vet väl de flesta att bland folk är det arbetsgrupper med blandade kön som funkar bäst.

Lo och Matilda kan vara systrar eller halvsystrar. Iallafall är de lika gamla,  medelålders och nuvarande familjen skaffade dem på blocket.

När jag började intressera mig för marsvin så såg jag i princip två landskap. Det ena landskapet bestod av honflockar som kunde samexistera men där det var en del strider om rang. Oftast är dessa strider utan blod men ändå ledsamma. Neverending. Alltid nån hona som var ledare mer än de andra. Dock var dessa flockar bättre än det andra jag såg.

De ensamma hanarna. De ledsamma, ofta vackra och helt underbara men ensamma hanarna. I dessa sammanhang såg jag också flockar med småhanar och en stor hane. Men aldrig helvuxna flockar med hanar av den enkla anledningen att det inte funkar.

När en sätter många vuxna hanar ihop slutar aldrig bråken utan de eskalerar och hanarna tillfogar varann otäcka skador.

Varför satt då hanarna ensamma? jo för jag frotterade mig med uppfödare på den tiden och hanarna skulle göra vissa honor med barn men inte andra. Kosta på kastrering och balansera honflocken var inte högprioriterat utan när en avlat klart med en hane fick han åka till nästa uppfödare och göra ännu fler marsvin. Pengarna gick till att köpa nya fantastiska avelshanar och honor för att göra fler marsvin med. Sex veckor brukade uppfödarna släppa ihop hanen med honor och sedan sattes honorna i den stora honflocken och hanen blev ensam igen..

Bamse, en hane som lämnats för omplacering i april 2017. Han hade suttit i flock där aveln var helt galen. Honor och hanar blandade. Vi kastrerade honom i maj 2017.

Ibland fick han agera pappa Baloo för ett par yngre hanar men när de yngre ska säljas så är han ensam. Igen.

Hur löser en ett sånt problem? jo i min bok så slutar en att föda upp. För marsvin behöver inte aveln tvärt emot vad många tror. De behöver inte ens leva i Sverige i små lådor av varierande hygien, spa och roomservicestandard.

De behöver mest av allt slippa människors inblandning och jag skojar inte utan är helt allvarlig. Men detta lär inte hända i brådrasket och ska vi hålla oss här och nu så är lösningen att kastrera hanen så att han kan få leva med honor utan en för honorna livsfarlig förökning hela tiden.

Det som då händer – och detta borde inte vara nån överraskning för någon – är att även honorna får det bättre. För den hona som tagit ledningen i gruppen utkämpar inte sällan en hård strid om ledarskapet med hanen, men när hanen “vunnit” så gör hon många tecken på att vara lättad. Som om att ledarskapet vilat tungt på henne och var behagligt att släppa.

Dessutom blir ledarhonan inte på något sätt knäckt och lägst i flocken utan hanen har den största respekt för henne och de andra i flocken också.

Obalansen mellan honor i större flock är inte bra men värre är den emellan honor som bara är två. Inte sällan är en av dem en riktig förtryckare. Hon har så fullt upp med att ta ansvar för “flocken” att hon är en riktig despot. Det är denna typ av hona som är stark men alltför ansvarsfull och jag tolkar det som innerst inne rädd. Hon är extremt på sin vakt på eventuella faror och har galen disciplin på den hona som utgör hela hennes flock. Superkontroll som får regimen i Nordkorea att blekna i jämförelse. Dock blir styret subtilt efter en tid, och vi ser dem inte om vi inte vet vad vi ska titta efter.

Matilda var väldigt ynklig i början när jag träffade henne. Numera är hon en viljestark individ 🙂

Den andra honan i sin tur vågar knappt andas utan att be om lov. Det som allra mest kan signalera att det kan finnas den här typen av obalans är att det finns en betydande viktskillnad mellan dem.

Detta sker ofta mellan honor som levt tillsammans från födsel, det vill säga hel eller halvsystrar. Vilket OFTA är det koncept som uppfödare och zooaffärer presenterar för oss när vi vänder oss dit för att skaffa våra marsvin.

Ett riktigt skolexempel på detta hade vi för en tid sedan. Jag har passat Lo och Matilda flera gånger och alltid frågat om jag får släppa dem i min flock då de är honor som på det sättet kan få stimulans. Några fler att prata med helt enkelt. Jag har fått ok, men efter andra gången med tvekan.

När de kom hem efter varje passning var det jobbigt för Lo att få kontroll på Matilda igen för hon hade ju fått nya idéer om att hon själv kanske bestämde över sig. Vilket Lo, tillbaka i hemmiljön inte hade några som helst planer på att tillåta. Fullt liv som första gången la sig efter ett par dagar men andra, tredje och fjärde gången var segdraget tjafs.

Matilda har ökat i vikt, Bamse väger samma och Lo har minskat. Dessutom mår de väldigt fint ihop, inget tjafs längre.

Vi människor diskuterade och kastrat adopterades. Bamse var den lycklige som skulle få två tjejer att uppvakta och hålla ordning på. Eftersom Lo är en stark kvinna så gjordes hopsättning med hjälp av min flock och var därför helt odramatisk.

Hopsättning med hjälp av min flock berättar jag mer om i nästa blogg. Det kan ta några dagar. Eller veckor. Eller månader. 🙂

Efter hopsättningen åkte Lo och Matilda hem med sin Bamse.

Vid tillfället vägde Lo nästan 1,5, Bamse 1,2 och Matilda låg på 0,8 kilo.

Ett halvår senare väger Lo 1,2, Bamse 1,2 och Matilda 1,1.

Balans.

🙂

För en dryg vecka sen kom ett mail om en liten familj som växer upp här just nu. Alla verkar vara flickor men då jag blivit lurad på kön förut så kollar jag den varje gång de är uppe.

Arlene är bara sju månader och eftersom hon inte avskildes från bröderna innan förlossningen så är hon troligen med barn igen . Hon hade skabb när hon kom, illröd, hårtunn och irriterad hårbotten.

En hona som sju månader gammal ska behöva vänta sin andra kull.

Fy.

Hela hennes ungdom. Omkring16 oktober ska nästa kull komma då..sen ska hon dia och ta hand om den kullen i en dryg månad. Framåt advent så är hon fri och kan börja växa som hon ska och bygga upp sin kropp och person. Lilla vän <3

Skickat: den 9 augusti 2017 09:55

Omplaceringsformulär Hona ca 7mån + 3 små på några dygn, 1+3 st

Antal marsvin: 1+3

Kön och ålder på marsvin: Hona ca 7mån + 3 små på några dygn

Lolly. född den 7 augusti och med bra vikt.

Anledning till omplacering: VI köpte tre hanar i maj. Jag upptäckte för några veckor sedan att en blev väldigt mycket tjockare än de andra. Nu har vi två hanar samt en hona med 3 ungar. Vi kan inte ha marsvinen inne pga kraftig allergi, men det känns inte bra att ha bebisarna ute. Och vi kan inget om marsvinsbebisar och vi vill ju inte att det ska bli fler sen heller. Vi behöver hjälp att ta hand om honan och hennes bebisar. Nu bor de i ett växthus…

Igår den 17 augusti var de ute första gången. Under sträng bevkning fick de en kort stund med lite frisk luft, fåglarljud, sol och gräs. Ungarna drog i grässtråna tills de gick av. Mamma Arlene fann sig snabbt så hon har varit ute på gräs förut 🙂

Piper född 7 augusti och med bra vikt.

Red född 7 augusti och med bra vikt.

Sen ett drygt år jobbar jag på ett HVB-hem och det är inte mitt förstaval att arbeta med människor men när flyktingvågen drog över Sverige kändes jag det verkligen angeläget att hjälpa till och när jag kunde försörja mig på det samtidigt så kändes det som vettigt att prova.

Baxter och Yoga. Sista paret ut sedan en större mängd djur kom in för en tid sedan. Yoga var hårt ansatt av skabb och uppfödaren hade inte behandlat honom så han var väldigt uttorkad. Nu ser han sund och frisk ut och han och Baxter trivs bra tillsammans.

Trodde inte jag skulle jobba med människor, trodde jag bara skulle bli trött på dem. Jag tror bestämt att jag hade fel. Igen 🙂

Baxter har ett öra upp och ett i minne 🙂

Nu jobbar jag med människor, i sort sett friska i och för sig, men skadade psykiskt av krig. Vi, jag och mina kollegor, försöker inom ramar skapa ett hem och de som bor är pojkar under arton från flera olika länder och kulturer som flytt hemlandet.

Baxter 170429 Yoga 160616

Det bor en misantrop i mig men den har fått sällskap av en filantrop.

“Stupidity has a certain charm – ignorance does not.”

Frank Zappa.

Yoga har en slags mjuk strävhårspäls och den är fin och go numera.

Jo jag fick börja sortera efter andra och det gjorde nytta. Även om jag ibland bara slängde allt blandat hemma så kändes det allt mer fel. Samtidigt måste ju alla jobba åt samma håll, i den kommun jag bor hämtade de glatt en full säck varje vecka och visst fanns återvinningsstationer här också men allt för ofta överfulla och misskötta.

Så mitt dubbelliv fortsatte, jag var den präktiga hyresvärden på Hisingen och den slarviga hushållerskan här hemma.

Jag ville skaffa en hund, äntligen fanns förutsättningarna, jag var egenföretagare och styrde min egen tid. Jag har alltid haft hjärta för djur så tanken på omplacering av djur gjorde att jag ville veta mer. När jag insåg att detta inte bara innebar så kallade problemhundar så blev jag mindre rädd och ännu mer nyfiken.

Prince & Bolani

Men jag for ändå med otroligt konstiga förväntningar till Akitagården. För därute skulle en ung schäfer vänta på mig. För det var min önskehund. Den sort vi alltid haft hemma i mitt barndomshem och den enda hund som fanns i min fantasi.

På Akitagården fanns många hundar men inga unga schäfrar. inga äldre schäferhundar heller men det fanns andra rashundar, och det fanns blandisar.

Det var en blandis som blev min största kärlek och som troget var min finaste vän och vid min sida i tio år som gick alldeles för snabbt.

Han hette Zorro och jag har tackat högre makter många gånger för att denna underbara varelse blev min vän.

De är 1,5 år och 3 månader gamla.

Jag trodde jag behövde en ung schäfer för att bli lycklig men det visade sig att det var en Zorro, och bara att ha lärt känna denna fantastiska person var en ynnest.

Hans historia var kort och inte helt ovanlig. Han hade sprungit bort och hittades av en dam i Lilla Edet trakten som ringde polisen om en lösspringande hund. Polisen ringde Akitagården som åkte och hämtade upp honom.

De annonserar och inväntar tre veckors karens och sedan adopterade jag Zorro.

Väl hos mig visade han rädsla för människor som luktade alkohol så kanske hade Zorro levt med en missbrukande person. Kanske var det förklaringen till att ingen frågade efter honom.

Hur som helst; han var den bästa hunden ever, och jag hade fått en underbar vän ytterligare en lektion i ödmjukhet.

Jag sorterar skräp. Jag lägger kartonger i en behållare, jag lägger plast av alla slag i en och jag har ett par glasburkar som ska i en annan. Sen slänger jag marsvinsspån och hö i kompostcontainer och så håller det på. Vecka in och vecka ut, olika platser i mitt liv men sorteringen följer med mig överallt. Hyreshuset, hemma, i omplaceringen och på mitt jobb. Jag funderar på; trots att det ofta är lite småsnuskigt ( särskilt på jobbet) så är detta en syssla som passar mig. När alla andra på jobbet försöker slippa gör jag det väldigt plikttroget. Numera. För det har inte alltid varit så, utan jag var värsta slarvern i detta sammanhanget tidigare.

Kanske var det när jag tog över mina föräldrars hyreshus? Pappa hade alltid bekymmer med att tunnan blev för full och “rann” över” och sopgubbarna blev irriterade och kanske till och med lät bli att ta med skräpet. Dubbel trubbel till nästan hämtning. Pappa fick passa tunnan som en tvååring, han kunde inte släppa tillsynen i ett par dagar ens.

Den svarte Lorenzo kommer ifrån Luciagänget, han kom till omplaceringen som bebis den 13 december 2016 och är kanske drygt ett halvår nu. Agaton är ett av April-17 djuren och ca två månader gammal.

Pappa var konstant småförbannad på antingen hyresgäster eller sopgubbar eller storförbannad på båda samtidigt. Han tillverkade en slags cementtyngd på ett metallstag och använde den för att packa ihop skräpet, ungefär på samma sätt som de gör på återvinningscentralerna med kartong och annat. Men “hjälpmedlet” var tungt och visst kunde min pappa, två meter lång och svensk mästare i boxning på 50-talet jobba med den men jag hade inte en chans, orkade inte ens lyfta skiten.

Rufs och slät. Jag gillar när de är kontraster.

Så jag var tvungen att jobba annorlunda och visst en kan öka antalet tunnor men hade jag gjort det hade pappa besviken på mig på riktigt, en ren principsak.

En tunna räcker till alla i tre -fyra dagar, de tömmer ju för h-vete två gånger i veckan, sa han småsurt.

Till det hade jag att anpassa mig. När jag insåg att tolv hyresgäster gör exakt som jag, blandar allt i samma tunna oavsett en fin återvinningsstation 50 meter bort så var jag tvungen att göra något.

Det blev en ministation i huset och i den fick jag hålla ordning så gott jag kunde. Det blev extrajobb nån timme eller två i veckan men jag styrde mig själv så det var ingen fara. Tunnan rann fortfarande över ibland när någon ny flyttat in i huset men då räckte det oftast att säga till lite snällt en gång så löste det sig.

Agaton & Lorenzo

Dock är det är förvånande hur många tjugoåringar som inte vet skillnad på tidningar, reklam och strumpor. De måste vara en generationsgrej för när de blir trettio är det inte ett problem. Till er som tror sockor och strumpor blir uppätna av tvättmaskinen, till er har jag ett tips, kolla i pappersåtervinningen. Är den inte där så skulle jag satsa på plastsorteringen 🙂

Lorenzo har sällskapat med Batman fram tills Batman kastrerades för några veckor sedan. 

Detta var 2003. Jag hade ännu inte omplacerat ett enda marsvin, men vi hade sedan fyra år två högt älskade Tusse och Ludde hemma.

Jag stod i begrepp att skaffa en hund och jag hade bestämt mig, det skulle vara en hund som behövde mig, för jag hade hört talas om en omplacering i Ingetorp utanför Kungälv.

Jag vet att det finns människor som tycker att när jag lägger omsorg kring ett litet djur så gör jag en felprioritering. Jag borde ägna mig åt att förbättra för människor eller framförallt för barn istället.

För det första, människan är som en ohyra på den här planeten och vår art är helt klart överrepresenterad. Det finns inget stopp på detta utan vi kommer köra in i kaklet och det kan jag inte göra nåt åt.

Jag lider med människor i krig, människor som svälter men de är inte här. Jag är inte typen som far som volontär till ett annat land och dessutom är jag trött, fet och femtio+ så det kommer inte att hända.

Abbe är rufset. Casanova är den charmige mannen bredvid. Detta är en av de fem pojkpar som just nu huserar i mitt marsvinsrum.

Visst kan jag som svensken i gemen nöja mig med att ge pengar till olika organisationer men det ena utesluter inte det andra. Marsvinen är här och jag tror på att allt hänger ihop, lär du dig att respektera ett litet fyrfota djur kommer du att respektera och vara rädd om tvåbenta djur också.

Men mitt fokus i Eragons är att vara marsvinens röst. De har en röst, de berättar saker även om det inte är på just på vårt sätt eller språk.

Det jag hör att marsvinen berättar för mig är att de inte vill vara det praktiska hjälpmedlet för att du ska instruera ditt barn i att hålla ett djur i omplaceringen. Barnen har egentligen knappt en plats i omplaceringen alls utan det är marsvinens plats. Eragons är ingen lekplats för barn som behöver springa av sig. Är det barn som kan hålla tyst, har koll på sig själva så visst, kom ner och lär er skötsel om marsvin men annars: nej. Låt den andre föräldern eller en barnvakt jobba medan du ser om marsvinens behov hos oss.

Casanova är ett år och den lille Abbe är bara ett par månader. Består ännu mest av päls 🙂

När du ska lära dina barn att vara empatisk och varsam med marsvinen ska det vara i hemmets lugna vrå, tryggt sittande på ett golv. Marsvinen ska inte bäras i tomma hamsterburar utan hö eller annat, inte heller i monamössor slängande i någon femårings otrygga händer. Hade du satt din bebis så? Dåså, gör det fan inte med ett marsvin som kanske skadar sig för livet när den tappas i ett stengolv. Smärta de knappast visar för de vill inte bli utstött ur sin flock men det gör inte mindre ont än för oss, det kan jag garantera.

Vet du någon som vill skaffa marsvin så är det läge nu.

Det kommer människor till Eragons som vill ha min välsignelse att inte gå till veterinären. Jag kommer aldrig att ge det. Så sluta med det. Ju mer jag märker att du vill spara in besöket desto mer kommer jag att säga att du ska gå dit. Jag är lättprovocerad när det kommer till detta, det är en slags arbetsskada så testa mig INTE. Är det ett eragonsdjur du adopterat kanske det slutar med att du lämnar omplaceringen utan dem. Det har hänt förr.

Vi sätter alltid stor med liten för vi tycker inte de små ska lämnas utan vuxna förebilder.

Egentligen är det så enkelt. Du ska känna för marsvinen som du känner för dina barn. Hade du sökt hjälp för din treåring om hon kissade rött i toastolen? dåsa, då gör du samma för marsvinet. Dock blir vårdcentralen irriterade på dig om du kommer dit så ring till veterinären.

Hade du ringt akuten om femåringen farit i stengolvet? Gör det för marsvinet också.

Min syster sa en gång om en förälder som inte respekterade sin sjuåriga pojke:

Hon kommer så småningom att bli tvungen att lyssna, när han är huvudet längre än henne.

Precis så blev det. Marsvinen kommer inte att växa om dig, lyssna ändå.