Willkommen, bienvenue, welcome
Raden från är Cabaret, en musical från 60-talet och den är så väl inarbetad i mig så trots att jag inte hört den på evigheter så jag hör den i huvudet medan jag skriver 🙂
Nu är det lördag igen. Jag ska strax släppa omplaceringarna i sina färdiga transporter och åka ner till Hisingen. En del av dem har gjort resan fram och tillbaks igen några gånger men jag ser det som träning. Gaston, Donut, Luka, Hilda, Arthur, Carina finns här hos mig. En del får hem idag, en del kanske bara får träffa en eventuell ny familj. Den lilla flocken på fyra med Cammo och Leona är redan installerad i omplaceringen och flyttar till Småland idag.
Allt är gott.
Jag ska på raw food kurs efter omplaceringen och kommer att vara trött ikväll.
——————
Lär dig nåt nytt, stort eller smått.
Gör nåt oväntat, förvåna nån.
Berätta för en kollega hur mycket du uppskattar hen.
Berätta för din mamma, pappa, syster eller bror.
Berätta det för din partner, din dotter eller din son.
Ingen av dem är självklar, berätta när du tänker det.
Vänta inte.
Ha en fin lördag!
En vacker bukett marsvinsblommor
Marsvin påminner en hel del om blommor; de är vackra och doftar underbart <3
När en flock fungerar tycker jag att det är som en bukett med de finaste blommor. De harmoniserar. De utvecklas ofta i gruppen och tar på sig de uppgifter som finns, nån tar huvudansvar för maten, nån för gömslen, en är larmklocka och en annan ser till att alla samsas och försvarar den som har en svagare position eller är tillfälligt ansatt på grund av brunst eller ålder.
Titta på bilden. Visst ser de ut som en bukett blandade blommor? När en flock precis funnit sin form så finner de varandra och sig själva i flocken. För precis som oss utvecklas de av nya sammanhang och utmaningar. Av nya personer eller miljöer. De accepterar varandra och de ser varandras likheter mer än det som skiljer dem åt. Sen finns det dagar när de, precis som vi, bara letar fel och är på skethumör.
Fjonkan är ett relativt litet marsvin. Kanske var hon minst i kullen som liten, kanske var hon ensambarn. Små individer får ofta försvara sig inom djurvärlden medan bland människor kan de lika gärna vara en socialt mindre utvecklad person som hamnar i försvarsposition. Kanske var Fjonkan brunstig när hon i ung ålder skulle sammanföras vid nåt tillfälle eller kanske var en annan individ brunstig och riktigt jobbig när hon skulle lära sig de sociala koderna för marsvin.
Nästan varje dag i våra liv får vi människor träna socialt samspel. Vi har utan att ens reflektera det massor av träningstillfällen varenda dag och stund. Vi gör ofta på inrepeterat sätt men ibland träffar vi en ny typ av personlighet som utmanar våra sociala skills. Vi går ur och i sammanhang hela tiden.
Tänk en gång hur det är för ett marsvin i gemen. De föds upp, medvetet eller omedvetet och tillbringar sina första veckor med en marsvinsfamilj i bästa fall. Det torde motsvara som mest våra första fyra år. Sen kastas de in ett nytt sammanhang, de sitter i en zooaffär till exempel. Ny konstellation och ny miljö. Oftast verkar detta gå de unga individerna ganska enkelt förbi, men liksom hos oss är de födda olika känsliga. Sedan kommer de efter ganska kort tid till ett nytt sammanhang. Jag grundar detta på att nästan alla marsvin i zooaffär sägs vara sex veckor. Jag är en aning ironisk nu, för att jag inte kan låta bli. Egentligen tror jag att zooaffärernas “sex veckor” spänner över upp till marsvinens sex första månader i många fall. Väl i sitt nya sammanhang, det en del kallar marsvinets första riktiga hem så kan det se väldigt olika ut. Säljs marsvinet av en riktigt dålig affär som #hisingenszoomarknad så kan de ha sån otur att de inte får någon annan individ att träna sociala färdigheter på. Flock bildar de vare sig de har det eller inte och den ensamma gör nån slags märklig flock med sig själv och människor som satelliter de försöker men inte kan kontrollera. Dessa marsvin är ofta centrum i sin egen lilla värld och det innebär jättestora svårigheter när de någon gång väl träffar ett annat marsvin.
Säljs de av valfri annan zooaffär har de otroligt ofta oturen att bli felaktigt könsbestämda vilket leder till tidiga och flera på varann följande graviditeter och då får de i och för sig träna sociala färdigheter men…honor blir slitna, oftast sjuka och ibland dör de inom något år eller 18 månader.
Om nu inte dessa saker händer utan mer det vanligaste scenariot så kommer de till en familj som tänkt till, kollat en del och bestämt att de ska ta ansvar för sina marsvin. Då kommer två lika gamla barn av samma kön från zooaffären och dessa ska lära varandra att veta hut. Oavsett hanar eller honor så tar en på sig ledarrollen. För en flock utan ledare funkar inte. Flock bildar de vare sig de har det eller inte. De bor i en otroligt avgränsad yta och där är hela deras värld efter ett par månader. För då har nyhetens behag lagt sig hos familjen, de älskar sina djur men i vår värld finns så mycket annat som konkurrerar ut att sysselsätta sig med de små vegangnagarna.
De har samma inredning i sitt bo år efter år. De har samma kompis ( som efter ett tag kanske inte är så bra kompis), detta kan utvecklas åt flera håll, de två kan älska varann men det vanligaste är att de gillar, tolererar eller i alla fall accepterar varandra. De konkurrerar om den uppmärksamhet som är, de kommer i samma utvecklingsfas samtidigt vilket är sådär lyckat.
Rent ut sagt på svenska, de har trist och tråkigt men de klarar det ganska bra eftersom de är riktiga trygghetsnarkomaner. Men de utvecklas inte så värst, att de efter några år i samma fyrkant blir riktiga rigida statstjänstemän är inget ovanligt direkt. Fjonkan tror jag har precis den problematiken. De kan sin lilla bit av tillvaron till hundra, får de mat vid samma tid varje dag så börjar de efter en tid att påminna sina människor en halvtimme eller kvart innan.
Känner du igen något av det jag beskriver? tänk till. Vad kan du göra för att berika (detta skitord) deras miljö? Vad kan du göra för att göra deras tillvaro mera omväxlande så de inte fastnar? Tänk på hur mycket stimulans du får varenda dag och försök att ge dem något lite varje dag. Inte bara mat, de kan väl få ett nytt hus, klipp sönder en kartong. Låt dem få bo i alternativ bolåda nån vecka. Ge mat vid alternativ tid eller flytta bolådan närmare ett fönster. Hitt på nåt!
“Vad är det för dag idag?” frågade Puh.
“Det är idag,” pep Nasse.
“Min favoritdag,” sade Puh.
#adoptdontshop
#bojkottazooaffärer
#adopteraköpinte
Flock in making
Ja så är det dags för testkörning. För att utvärdera om det Fjonkan fått lära sig under några dagar gett intryck och om hon klarar att tillämpa sina flockkompetens i skarpt läge.
Nu i en mindre flock och se om hon kan vara snäll mot sina nya flockkamrater.
Razze är mycket tacksam för att få tillbaks sin flock, han gör sig inte i bur 🙁
På lördag är det dags för de fyras gäng att åka hem.
Nybadat
En ska inte påstå att det är det bästa marsvinen vet men helt klart är att det måste göras: skötsel. Mina fick sin försenade ingångsskötsel igår. Varje gång de ska flytta in från sommarstugan vill jag bada dem. Gärna klippa och fixa allt annat också men bada tycker jag är viktigt, särskilt långhåren.
De har varit utomhus halva dygn i flera månader och klorna slits bättre. Dock blir de skitiga, under fötterna, magen och i öronen. Öronen gör vi nån gång i månaden med våtservett men det är ändå väldigt smutsigt. Regnar det mycket under sommaren blir det värre men de är inte rena ens torra somrar. De lever nära marken och där finns gräs och jord. De går in i tunnlar där spindlar ibland vävt nät och då fastnar detta och annat i pälsen. Eftersom de går ut även när det regnar eller finns dagg i gräset fastnar det extra bra.
Det är den tristare delen men den bättre delen är: musklerna. Såna små muskelpaket Zindra, Amy, Ibka, Razze, Tanja och Apelsin är! Gamtanten Lupa är inte så musklad men hon rör sig heller inte jättemycket. Filippa kom först på höstkanten och har inte hunnit bygga upp sig ännu.
I LOVE IT.
Följetången med Fjonkan: Teddie och Cammo kom in i flocken igår och Razze tog två tjejer in en närliggande bur. Inget bråk, allt är harmoniskt.
Det går framåt..med lite hjälp.
Fjonkan är i flocken sedan i lördags eftermiddag. Första dagen var det mest en massa utfall, klapprande tänder och allmänt dåligt humör.
Igår visade hon mest det som jag tror är grundproblemet med den här typen av honor: rädsla. Hon visar det genom att inte visa sig, det vill säga hon barrikerar sig i nåt av gömslena och kommer helst inte ut. Serveras det något gott och för henne intressant så kommer huvudet utstickande ur huset som en orm. Hon går inte själv att hämtar där maten serveras ( nära mig) utan hon stjäl från första bästa som sitter i hennes väg som redan hämtat sin bit. Snabb som en vessla tillbaks in i gömslet igen. I min flock är de tålmodiga med den här typen av beteende så hon kommer undan med det. Den bestulna hämtar en ny bit och sätter sig och äter. Fjonkan stjäl och så vidare.
Jag brukar inte göra det svårare än så till en början, men eftersom jag vill att processen ska gå framåt så lyfter jag alla husen idag och serverar gurka i en hög nära mig.
Fjonkan hämtar fortfarande inte själv men nu kan hon inte gömma sig, det finns inget gömsle. Då väljer hon att stjäla en bit och sätta sig längst bort från mig och med delar av flocken som skydd mot mig. Jag vill att det är så hon ska uppleva det.
Flocken är skyddet eftersom jag tror att det är så ett flockdjur ska uppleva det. När hon nekar att göra flock och bara är aggressiv så tror jag att hon upplevt det som att hon fått ta ansvar som hon egentligen inte orkar med, att det blivit för mycket för henne.
Jag VET inte, jag tror. Exakt vad som rör sig i hennes huvud vet bara hon. Men det funkar, efter att gurkan är slut går hon liksom de andra runt och letar efter en kvarglömd bit…
Hon har glömt att flocken är hennes värsta fiender och verkar avslappnad. Det blir lite snurr när de får tillbaks alla gömslen men Fjonkan tar en god stund på sig innan hon går in i ett gömsle…
Städa, städa, städa
Idag har Linda, Maria och jag städat i omplaceringen. Vi är inte klara men förbaskat nöjda med allt vi fixat. Både i lokal och affär är i bättre ordning.
Igår var jag och Johanna i omplaceringen och det var ganska låg puls. Tre små limpor – Bubba och hans två tjejer flyttade till Skene.
Sen tog vi emot en liten vilsen Fjonka och Teddie, hennes kastrat to be. Vi kallar det problemlösning. Eller flockterapi. För Fjonkan har inte alls tanken att Teddie är hennes livskamrat. Hon tycker att han är rätt korkad och att hon klarar sig hellre själv än att göra flock med honom.
Fjonkan tyckte det samma om Razze, och en del av tjejerna som Apelsin och Amy: finns det ens så dumma marsvin? Men det var igår, en är väl inte sämre än att en kan ändra sig?
För vem är det inte som delar låda med Fjonkan idag om inte just Apelsin? De andra var lite på sin vakt igår mot den lilla bruna Fjonkan men idag är hon i princip som vem som helst.
Jag älskar flocken, de förklarar saker för förvirrade marsvin mycket bättre än vad jag någonsin skulle kunna göra. De gör det genom att vara sig själva och när någon beter sig konstigt så ignorerar de dem mest. Det kan bli ett tjuvnyp om de är riktigt dumma men mest sitter de och tuggar och ignorerar.
Så småningom förstår det förvirrade lilla marsvinet att det är inget märkvärdig med någon och att alla får mat.
Vilket, in the end of the day, är viktigast, eller hur?
I veckan berättar jag mer om Fjonkan och Teddies flockterapi.
Ingen Inga-Lena mer
Den 24 oktober förra året kom hon in för omplacering och i samma stund hon lämnades visste vi att omplacering var helt uteslutet.
Hon var otroligt dåligt skick och tydligen förstod inte de som lämnade att marsvin inte ska vippa med huvudet hela tiden eller så ville de inte veta. Hon såg ut som en sån där skojfigur…men det var allt annat än roligt, bara hemskt. Allt var illa, ytterst på öronen var död hud, fötterna var fulla med sår, pälsen var helt borta på mage och insidan ben…Allt var förfärligt.
De hade levt två stycken i samma hem, och de var sålda av Backaplan, zooaffären från helvetet. Födda i april 2011, men skicket som om de var nio år gamla minst.
Christina gjorde första intensivvården sedan var de hos mig och senare delade vi dem igen, och Dagny flyttade tillbaks till Christina för att det kändes som en bra ide. Jag fick för mig att Dagny som var snäppet i bättre skick, inte var helt snäll mot Inga-Lena.
Alla andra har varit ok mot henne. Hon har fått vara som hon var, ingen var dum.
Älskade Inga-Lena, nu flyger du fritt och din trasiga kropp besvärar dig inte mer.
Oväntat
Jag hinner inte gnugga sömnen ur ögon förrns två väldigt oväntade saker sker idag.
Hilda är en hona som vi tog hand om för en tid sedan. Hon satt med en fertil hane och hade fått en kull med fyra ungar för en tid sedan och dessa hade avyttras till Zooaffären.
Jag förutsatte att hon var dräktig och när jag efter sex veckor väger (överlag ovanligt här 🙂 ) henne har hon gått ner 10-20 gram.
Hela dräktigheten är på ca tio veckor så jag skulle väl tippa på att hon inte är dräktig. Otippat och besvikelse för mig som ställt in mig på detta och trodde att det skulle gå bra eftersom hon inte kändes långt gången när hon kom.
Men om ett stråk av besvikelse gick förbi så känner jag desto större lättnad och glädje. Skönt för henne att slippa ytterligare en onödig kull som riskerar hennes liv, YEAJ
Sen ringer Lena, en av de som läker kastrater på löpande band och låter som om det brinner.
- Vi har fått ungar, säger hon
- Ok, vem? säger jag
Hon börjar säga massa namn med forcerad röst och som jag förstår det är hon rätt chockad. Mamman är unge själv och en hon tagit hand om för att den hade fyra klor. Sedan säger jag att hon ska väga dem, gärna ta kort på könen och se till att mamman äter och de kan ge extra mat i bolådan till hela flocken. De ska sitta kvar i sin flock såklart, skönt för babymamman att ha andra vuxna till stöd. Skilja av för kön behöver vi inte fundera över förrän om fyra veckor.
Det var min marsvinsmorgon och nu ska jag snart till jobbet. Hoppas er morgon var lugnare 🙂
Elsa
Igår fick Elsa, Lian och Charlie nya hem.
I början av omplaceringens historia omplacerade jag alltid, vilken tid som helst och vilken dag som helst, allt anpassades efter adoptörerna. När det gått en tid insåg jag att det inte höll, jag hade avtalade möten hela tiden och glömde möten och kände mig helt sliten och misslyckad.
Då började jag med att finnas i omplaceringen en hel dag; från tidig onsdag morgon till sena kvällen. Då kanske det dök upp någon men inte var det nån rusning och hela helgen blev uppblockerad för möten.
Så började jag jobba utanför min firma och blev tvungen att bli mer sparsam med min tid, då blev det lördagsöppet tre timmar. Sen började jag arbeta även helgtid (jag arbetar alltså inte mer utan bara på andra tider 🙂 ) och då blev jag helt beroende av att fler finns att ta öppentiden. Utan att överdriva kan jag säga att detta är det bästa som hänt. Få in fler kloka huvuden i omplaceringen är det bästa som hänt den.
Jag tycker att jag är bra. De flesta dagar tycker jag att jag tänker alldeles utmärkt men…jag, som alla andra har sämre dagar, gör saker på rutin, tänker inskränkt och ser inte skogen för alla träd.
Hade jag gått där nere i källaren och bara tänkt och bestämt allt själv så hade det kanske rullat på men…nu gör det faktiskt mer än så. Vi är många kloka huvuden som tänker, vi är många som är engagerade och vi har samma goa mål: att göra det så bra vi kan för alla små limpor. Dessutom har vi trevligt under tiden. Jag är så glad för detta och i grunden är detta en persons förtjänst: Camilla. De flesta känner henne som Kringelkroken Kring för det är hennes Alter Ego på nätet och främst Facebook men visste du att hon även har en blogg? kanske inte den mest underhållna men läsvärd, definitivt läsvärd.
http://kring.kringelkroken.se/
Kram på dig fina Camilla Kring <3
Aladdin & Tussi
Igår flyttade Tussi till ett för-alltid-hem. Hon har varit i min flock och de senaste dagarna i flock med en kastrerad hane och ytterligare honor som finns för omplacering.
Nu flyttar hon ihop med Aladdin och de var väldigt vackra ihop, samma färger men med olika pälsslag. Aladdin är en väldigt försiktig hane som fick trugas med gräs för att värmas upp lite.
Lena som ska adoptera Tussi bryr sig inte att träffas, utan detta är Aladdins träff. Han är en väldigt försiktig hane o Tussi och han sitter ganska still men efter en stund tinar de upp och nosar i varandras päls.
Det har minskat lite med djur härhemma men i helgen flyttade det in fem oplanerade pojkar som fick sitta i omplaceringen över några dagar. Men på grund av att vi alla jobbar så är omplaceringen omöjlig att driva så i längden, att mata kan innebära att bli sittande oplanerat på akuten i timmar…att ha jourdjur hemma är det vi kan klara med nuvarande upplägg. Nackdelen med det är att de som har dem hemma fäster sig och att flytta dem för möjlighet att träffa adoptörer på lördagar.
Men vi klarar det också, med gemensamma krafter fick vi ordnat tre nya hem. Ett för alltid och två jourhem så idag tömmer vi omplaceringen igen.