Livet. För en del en självklar sak, något vi bara har, får och kräver av. Vad är kvalité och ska det vara liv till varje pris? Jag vill att alla, djur eller de tvåbenta odjuren ska ha bra liv och kvalité i livet men längden på livet varierar. För någon är det länge att leva i 25 år och för någon är det länge att leva i tre. Någon får inte leva alls, en annan är sjuk och lever ett otroligt jobbigt och plågsamt liv.

En ska ta vara på de som finns. En ska inte slänga ut marsvin i skogen. Silvers mamma, själv bara ett barn hittades i skogen och födde sedan sex ungar.

Min pappa dog i slutet av 2012, och under de sista jobbiga åren med strokar och elände kom vi varann nära eftersom jag hjälpte honom så gott jag kunde. Han var i princip klar i huvudet intill den sista stunden och under den sista veckan förberedde han sig för att dö. Han hade en del papper och praktiska saker som han ville ha iordning och han kämpade på med det, det skulle vara på hans sätt.

Han litade på mig, han hade inte mycket att välja på men han gjorde verkligen det. Vi talade om allt. Smärtan i att mista sin livskamrat i en sjukdom som demens, smärtan i att se sin kropp förfalla och frustrationen i att människor man bryr sig om inte alltid hanterar sina liv på ett bra sätt.

En ska heller inte skaffa marsvin som leksaker till barn. Alla liv ska få leva  för sin egen skull, inte bara för att ge någon annan något. Sören var köpt ensam till ett barn, hade flyttat till nästa barn när Maria hämtade honom. Nu är han och Silver goa vänner. I alla fall tills Silver blir slyngel. Blir det krångel löser vi det- till djurens fördel – för det är så vi jobbar i Eragons.

Jag blev chockad när han dog. Han lyfte foten för att kliva in i bilen och hjärtat stoppade. Hans vackra hjärta som var till brädden fyllt av kärlek och omtanke för dem han brydde sig om. Hans hjärta som han redan i småskolan fått konstaterat som svagt hade troget pumpat runt hans blod i över 80 år men till slut ville det inte längre.

Det kom en ambulans och de jobbade för att få fart på pumpen men det gick inte. Då var jag förtvivlad men idag är jag glad för han hade inte velat ta sig tillbaks igen. Varje gång han fått olika typer av sjukdomar och särskilt tydligt vid strokarna så hade han inte varit klar men nu var han klar med livet. Egentligen hade gjort det så klart för mig men jag såg det inte då, förstod inte och ville heller inte förstå.

Men med respekt för de liv vi har ansvar för så kan vi också släppa taget när de måste gå.

Nu är jag helt ok med det, visst saknar jag honom, jag vet det finns nån internetbild med en stilla önskan om att det gick en telefonlinje till himlen. Den bilden ser jag ofta för min inre syn, för jag hade verkligen velat slå en signal och prata med honom en stund. Jag saknar honom otroligt mycket. Inte för att han var smartare än de flesta utan för det där vardagliga; hur mår du, har du ätit något, har du ont, känner du dig nåt så när pigg, kommer du hit idag? hur mår Lasse? Samma tugg de flesta samtal…men tydligen är de viktiga för de är dessa jag saknar.

Sören och Silver. Två fantastiska marsvinshanar med var sin helt galen bakgrundshistoria. Var rädd om de levande så kan de gå i frid när de måste.

Nu går det inte att pratas vid och då har jag istället märkt att jag som en sista gåva av min pappa  fick ett sätt att förhålla mig till livet och döden som verkligen funkar för mig.

Jag vill inte dö, kanske inte direkt är rädd för döden som sådan men för mista sådant jag vill vara med om. Jag vill leva, jag vill vara med om saker, jag vill skratta med min familj, jag vill vara i solen och bada i sjön om sommaren, gå promenader i sol och gnistrande kyla på vintern, jag vill njuta av livet och jag vill se mina barn bli äldre, jag vill skratta med mina underbara vänner,  jag vill åka till länder jag ännu inte upplevt och se ännu en serie på Netflix jag ännu inte hunnit se…ofta är det enklare grejer för jag älskar livet och allra mest vardagen.

Jag upplever ofta människor som krampaktigt håller fast i livet som om bara ett hjärta slår så är allt bra. Så är det ju självklart inte, det vet väl alla som sett en äldre människa tyna bort, eller ett djur sakta ge upp kroppsfunktion för kroppsfunktion.

Men nu till det jag vill ha sagt med denna text. Döden kommer som en ovälkommen gäst men samtidigt: om du gör vad du kan för att fylla livet med bra saker för dig och de djur du har ansvar för varje dag, du gör ditt bästa för att du och de du har ansvar för inte ska lida och du gör vad du kan för att fylla ditt och andras liv med bra saker så kanske det inte är hela världen att det tar slut. Visst, precis som livet är döden inte alltid rättvis, så är det. Men gör vad du kan av det du fått. Go with the flow.

Pappas hund Lasse fick en ny fantastisk familj. Han är oerhört älskad och jag tror pappa ler i sin himmel när han ser honom galoppera omkring bland radhusen i Torslanda. Samma familj öppnade igår sitt hem för de tre fina chinchillor jag haft härhemma en tid. Nu kan jag slappna av, jag vet att de fått en trygg och säker hamn.

Ibland måste det ta slut, att acceptera det är en bra sak. För när en bara kämpar emot, är det sällan kvalité när en krampaktigt kämpar sig till några dagar till, några veckor till, några månader till. Oftare är det väntan och oro.

Släppa taget är en bra sak ibland.