De flesta mail och andra meddelanden vi får handlar så klart om hur vi på Eragons ska lösa problem för människor som skaffat marsvin eller vill skaffa marsvin. Ibland vill människor ha hjälp på ett positivt sätt och ibland på ett mindre trevligt sätt.

Vi klarar båda och roddar det mesta. Med åren har jag lärt mig att uppskatta de mail som inte handlar om att någon behöver något utan bara vill säga “hej, här är allt bra!” Förr tänkte jag att det var självklart men tyvärr har jag fått erfara att tystnad inte med nödvändighet betyder att allt är bra. Så Kristinas brev är balsam för min själ, de berättar om att de djur som flyttat till hennes familj behöver jag inte bekymra mig om, de har flera kompetenta beskyddare och ansvarstagare.

Efter de senaste inläggen med elände både i Mölnlycke och Mölndal kanske ni också behöver lite balsam på själen?

Brev från Ekliden

Jag vill börja med att önska er och alla djuren en glad sommar, och berätta lite om vad som hänt här senaste halvåret. Dessutom vill jag förstås tacka för att Eragons finns.

Det har varit ett tungt halvår, med två stora förluster. Först Kosher (sex år) och sedan Håkan (bara fyra och ett halvt). Kosher fick ett sår på ena framtassen, och vid veterinärbesöket tyckte veterinären att tassen såg svullen ut, så hon ville röntga. Röntgenbilden var verkligen hemsk att se. Båda framtassarna hade konstiga benutväxter vid hälarna, som måste ha gjort ruskigt ont att gå på, så vi valde att låta Kosher somna där och då.  Hon visade absolut inget tecken alls på att ha ont, vilket väl bara säger hur duktiga marsvin är på att dölja sina problem.

Håkan mådde inte heller bra sista tiden. Först fick han urinvägsinfektion (trots att han gått på örtmediciner hela tiden sedan han fick urinvägsinfektion efter sin operation). Sedan fick han ett  sår på hornhinnan, som trots medicinering med ögondroppar vägrade läka utan bara blev värre. I samband med undersökning av såret på hornhinnan upptäcktes dessutom förstorade lymfkörtlar i halsen. Vi bedömde att Håkan var en dålig kandidat för operation (det kändes som det fanns en massa bakomliggande problem förutom själva ögat), så även han fick somna in. Maken tog förlusten av Håkan speciellt hårt, för han var verkligen husses marsvin.

Men ingen förlust utan vinst. Vi har fått hälsa gullegrynen Adam och Sonja välkomna till familjen, och med dem fått en väsentlig föryngring av vår marsvinsflora. Nu hoppas jag verkligen det dröjer innan vi får fler dödsfall. Av de sex marsvin vi hade förra sommaren finns nu bara två kvar hos oss (Lian och Charlie) – men vi har fått fem nya (Nypon, Luna, Aron, Adam och Sonja).

Just nu bor här sju marsvin, fördelade på tre lådor. Två pojkpar och en liten flock på tre.

 

Låda Ett

I låda ett bor Nypon (snart fyra år, 1200 g),  Luna (två och ett halvt, 1000 g) och Sonja (fyra månader, 750 g).  Nypon har varit hos veterinären, för jag var inte nöjd med hur det lät när han andades. Han låter täppt i nosen. Diagnosen blev kronisk rinit, dvs en kronisk inflammation i slemhinnorna i nosen. Han behandlades med Metacam,  och det blev mycket bättre. På veterinärens direktiv så sätter vi in ett par dagars Metacamkur när han börjar låta för ljudligt när han andas, och det hjälper varje gång. Dessutom kontrollerar vi nosen på honom dagligen,  så att ingen torkad snuva ligger i vägen för andningen. Efter att ha läst på lite om trubbnosighet, så känner jag mig övertygad om att det är det som är grundorsaken till problemet.  Med trubbnosighet så minskar platsen inuti nosen (precis som för trubbnosiga hundar), och då blir det lättare inflammerat, och andningen påverkas. Med god kontroll, och Metacam vid behov,  så lever Nypon ett bra liv, med gott om luft. Han är dessutom mycket rar och trevlig, både mot oss och mot sina kompisar.

Luna har också varit hos veterinären. Strax efter jul var vi där för jag misstänkte äggstockscystor, då hon var svullen om magen och fruktansvärt otrevlig mot kompisarna. Det var det inte, utan hon hade en inflammation med vätskeansamling i buken. Ett par dagar på Vetalgin löste det problemet, och Luna blev trevlig igen. I maj upptäckte vi att hennes ögon inte såg bra ut. Det visade sig att hon hade ett (mycket litet) sår på hornhinnan, och dessutom katarakt på båda ögonen. Luna är helt blind nu, men klarar sig fint, och är fortfarande den som är boss i lådan. Man får titta riktigt noga för att förstå att hon inte ser någonting, för hon springer runt precis som vanligt, och hoppar upp på tiggpinnen och tigger precis som hon alltid gjort, och popcornskuttar när hon är glad. Hon kommer dessutom på inkallning, både inne i lådan och när hon är ute. Det svåraste är att inte förmänskliga problemet, och tycka synd om henne för att hon inte ser, för jag tror inte hon tycker speciellt synd om sig själv. Vi har dock slutat möblera om i lådan, för att omgivningen ska vara bekant. Luna har dessutom lyckats med att bli husses nya favorit. Hon reagerar på hans fotsteg genom att vissla, och det ger förstås utdelning.

Sonja är en glad och pigg liten tös, som äter i ett otroligt tempo. Hon formligen inhalerar maten, speciellt gräs, och hon är oftast alldeles bredvid Luna eller Nypon, när hon inte springer runt i rallyfart. Det är oerhört tydligt att hon gillar båda sina kompisar, och de gillar henne.. Sonja är en riktig liten glädjespridare, med mycket spring i benen. Hon har lärt oss att små flickor är mycket lika små pojkar. Vilken energi! Och hon växer så det knakar!

Lian & CharlieLåda Två

I låda två bor Lian (tre och ett halvt, 1350 g) och Charlie (snart två år, 1350 g). Jag är oerhört svag för Lian, som var så väldigt rädd när han kom hit, men som faktiskt inte alls är speciellt rädd nu. Han tar utan problem mat från handen, kommer på inkallning,  och man får (åtminstone ibland) klappa honom i lådan. Numera protesterar han vid pälsklippning, och det ser jag som ännu ett positivt tecken. Förra året tog det honom ett par veckor att våga sig ut på gräsmattan när utesäsongen började. I år tog det max fem minuter, så han minns.

Charlie har, tro det eller ej, äntligen börjat lugna ner sig. Han är fortfarande hyperaktiv, men inte längre lika hormonstyrd, och han och Lian är jättetajta. Ute betar de tillsammans, eller ligger och vilar i samma hus, trots att de har varsitt. Inne ligger de också gärna under samma pall. Charlie är en mästare på att tigga, vilket han gör genom att flyga upp på tiggpinnen och maniskt gnaga flisor ur lådkanten. Han är inte restriktiv,  utan tigger av alla – även gäster. Lian skulle aldrig drömma om att ens låtsas om att gäster existerar.

 

Lian gillar sin låda,  och har inga problem med att vara ensam i den, t.ex då Charlie behöver klippas. Charlie kan inte tänka sig något värre än att vara ensam i lådan, och tjuter som en stucken gris om vi försöker. Dottern får sitta med honom i knät när Lian klipps. I knät kan han vara ensam.

Den största utmaningen med Charlie och Lian är maten. Lian har ett lätt tvångsmässigt förhållande till mat, och med fri tillgång på kornkross blir han tjock som en boll. Utan kornkross blir Charlie anorektiskt mager, så det fungerar inte heller.  En period gick det fint att ge Charlie pellets i aktivitetsboll, men nu har Lian lärt sig rulla boll han med. Så nu får de lite kornkross på kvällen, och dagtid handmatar jag Charlie med ärtplättar (mycket protein) och Lian med pro fibre rabbit (lite kalorier).  Det fungerar hyfsat.

 

Låda Tre

I låda tre bor Aron (snart fem år, 1250 g) och Adam (sex månader, 900 g). De här herrarna kan få pris för smidigaste introduktionen någonsin, trots att Adam hade passerat bebisstadiet när han kom hit. De kan även få pris för lugnaste relationen, för ännu har det inte varit ens minsta tecken på tjafs, burrande eller annat. Tillsammans med Aron är Adam fortfarande en bebis, och skulle aldrig komma på tanken att sticka upp. Aron är en klok ledare, som inte har något behov av att visa dominans mer än vad som krävs. Han höjer nosen lite grann, och mer behövs inte för att Adam ska förstå. Aron är otroligt marsvinssmart och mycket sällskapssjuk, och det är ofattbart ledsamt att veta att han suttit ensam i flera år – han som verkligen uppskattar sällskap. Det var en enorm tur att vi kunde få Adam så fort, och att Adam är så rar som han är.

Aron är en kinkig grönsaksätare, och vill helst bara ha morötter. Det finns ingenting som är så gott som morötter.  Adam är inte det minsta selektiv, utan äter glatt allt.

Aron är lugn och människotam, men har nog aldrig varit ute innan den här sommaren. Det tog honom ett par gånger innan han fattade poängen med det. Gräs är rätt gott, men inte lika gott som morötter.  Adam har spring i benen, och är rätt så orädd, men eftersom Aron var tveksam ute till en början så blev även Adam tveksam.  Det har gått över, och Adam är numera helt orädd ute, och ligger gärna och vilar i gräset.

För att vara tonårskille så är Adam väldigt, väldigt trevlig. Inne bor marsvinen i olika rum, men ute är deras burar närmre varandra.  När Sonja brunstade för ett tag sedan var Adam den enda av pojkarna som tydligt reagerade på lukten när de var ute. Han for runt hysteriskt i buren och visade mycket tydligt att han ville till Sonja. Det är enda tecknet jag sett på att han faktiskt är ordentligt könsmogen. Varken Nypon, Aron, Lian eller Charlie brydde sig det minsta, men de har å andra sidan inte Adams erfarenheter av tjejer. Numera håller vi Adams utebur så långt bort från Sonjas som möjligt, för att minska mängden stress. Lian och Charlie får bo i buren i mitten. De bryr sig inte alls.

Ha en fin sommar!

Kristina