Kakan klarade sig alltså! helt otroligt och helt otroligt vad de här små fina varelserna klarar av! Underbara Marie räddade som alltid upp min eftermiddag genom att skjutsa hem henne hit, jag hade som vanligt planerat in fler aktiviteter än vad en människa kan hinna med.

Jag skulle köpa spån, träffa en kompis och fika och dessutom visa chillorna för de som ska adoptera dem.

Så här ser hon ut nu, lilla Kakan. Puckeln vägde ungefär 100 gram och bestod av bara fett och inga tumörceller.

Men träffa en kompis och fika funkar bra med att stödmata så det gjorde jag när vi drack kaffe och pratade. Familjen som bestämt sig för att ge chillorna ett hem klarar sig själva så där var ingen konflikt men jag kan ju inte vara i Högsbo samtidigt 🙂

Tack Marie <3

Nu är det stödmatning några dagar igen men det är ju rätt positivt eftersom det handlar om en tjej som med rätt stor säkerhet ska bli frisk.

Det är tråkigt att stödmata. Det är tidsödande att stödmata. Det är kladdigt att stödmata och sist men inte minst så är det riskabelt.

Det är sånt här de gör: envetet slickande på handen! Hur ska en kunna skydda sig,  jag bara undrar?

Hur kanske du undrar? jo det är riskabelt för att en bondar med den en stödmatar. Jag blir så himla förtjust i dem och jag kan vara aldrig så effektiv men det GÅR inte att stödmata och inte SE den du stödmatar. Jobbigt, för när jag ser Kakan och vet att hon lätt som en plätt kan glida ner i min flock och det dessutom finns lite luft där just nu…

Kanske finns det nån plats där jag kan skyddas från mig själv?

Nu jobb.