Sotis i Vitsippsdalen

På Messenger, en meddelandeförfrågan.

TIS 21:08

“Hej, jag har hittat ett marsvin i Vitsippsdalen en bit från Botaniska trädgården. Jag tog med marsvinet hem då jag bedömde att det annars skulle ha dött då alla bäckar är uttorkade. Jag är ingen expert på marsvin (jag har haft hamster och kaniner) men jag tycker att den lille känns mager. Jag har fått låna bur och har köpt mat mm så den har för tillfället vad den behöver. Vid närmare undersökning såg jag att den har små maskar runt analöppningen och i pälsen runt omkring. Det var också gula ” små pinnar”, vad det nu kan vara som satt i stora sjok på rumpan och på ena kinden. Jag är mycket mån om att någon så fort som möjligt kan ta hand om marsvinet för det verkar vara en vänlig krabat. Jag har tre hundar så marsvinet kan inte stanna här någon längre tid. Det behöver väl också avmaskas och undersökas snarast. Med vänlig hälsning, Johanna”

Jag var på jobbet så jag svarade kort.

“Du är välkommen till Nansensgatan 4 ( källarlokal) imorgon 10,30. Med vänlig hälsning, Irene”

Det är inte ofta jag kommer ur balans numera när det gäller marsvin som fart illa. Känns som jag sett det mesta och brukar kunna förhålla mig lugn och effektiv. Men när jag fick se det svarta marsvinet på 642 gram som upphittaren döpt till Sotis blev jag väldigt starkt påverkad och jag tror i chock faktiskt. Jag ringde hit och dit, badade av bakdelen där det krälade en miljon små maskar ( fluglarver? troligen var det inte mask-i-magen mask? but I dont know) som gjorde så det såg ut som att hela bakdelen rörde sig. Sotis själv var passiv och satt med huvudet som en slokande blomma. Om du nu förväntar dig läskiga bilder eller filmer på en miljon maskor på Sotis bakdel så väntar du förgäves. Jag var i febril aktivitet och kunde inte bli av med upphittaren fort nog. Ta foto fanns tyvärr inte med.

Efter diverse samtal med Camilla, som i sin tur pratade med Marianne på Mälaren Smådjursklinik så förstod jag det viktigaste. Av en slump ringde Anna på HusdjursHälsan i ett annat ärende så jag kunde även rådfråga henne.

Masken ska, om det är fluglarver tas bort mekaniskt, dvs den går inte att medicinera bort. Hade Sotis kommit in för vård hade han blivit sövd vilket med tanke på hans allmäntillstånd troligen inte gått så jag övervägde inte det.

Oavsett allt annat skulle han smärtlindras. Dessutom skulle han behandlas med något parasitmedel som Ivomek, Stronghold eller liknande.

Med såpass pådrag av medicin kändes det inte så bra att ge en maskmedicin för mask-i-magen mask dessutom. Men jag hade en liten påse med örttabletten Wormfree från Tyskland så jag löste en sådan i vatten och gav i spruta i munnen.

När han fått Metacam mot smärta och det gått en stund badade jag av honom. Noga, jag hade på schampo tre gånger och gjorde noggrant rent kring kön och anal. Sotis var som lealös i mina händer, usch så hemskt. Jag hade inte stort hopp just då.

Stödmatning, med bara någon timme emellan och i början var det otroligt långsamma tuggrörelser. Jag ger stark nybrusad C.vitamin i spruta i munnen. Sotis fick “still” emellanåt. Vet du vad jag menar? det är egentligen Anna Mannheimer som myntat fenomenet för mig men det finns en enormt fin visuell beskrivning i den den fantastiska serien Six feet under. Skådespelerskan Frances Conroy  gör en fantastisk gestaltning av mamman Ruth Fisher, i familjen som driver en begravningsbyrå. I en tillvaro där allt bara händer hela tiden så stänger Ruth av. Livet snurrar vidare omkring henne men det når henne inte, hon är i sitt “still”. Hon är skyddad, för att det runt omkring är för mycket.

Precis så tror jag det är för Sotis under onsdagen. Han medicineras, badas, matas och sist men inte minst så är det en miljon fästingar som sitter runt ögon, nästa och på öronen. Små, små så de knappt finns. Därför väldigt svåra att få fatt i och ta bort. Jag använder en liten fästingplockare som är som ett extremt litet lasso och har nog fått de flesta. Dessutom oljar jag för att göra svårt för mask och fästingar att leva vidare på Sotis bekostnad.

Vid 20 tiden på kvällen kommer det första i bajsväg från Sotis, den är inte normal men det är definitivt bajs. Dagen efter ligger det flera bajsar, små men “friska”.

Sotis är inte ung, jag skulle tippa på mellan fem och sju år. Sen kan jag  uppleva marsvin som är slitna som äldre än det är men klor, hans impact rektum och lite slappa muskulatur som ger intryck att han är gammal. Men han är inte död och återhämtningen är som så ofta hos marsvin alldeles otrolig. Idag väger Sotis 734 gram och tuggar av egen fri vilja även om han verkligen inte är återhämtad så är han alldeles otroligt mycket bättre än i onsdags morse.

Vi tog ju in Ture, som är upphittad i trakten kring Mölndal, som vi  nu misstänker har varit ett ensamdjur. Ture reagerar väldigt begränsat på andra marsvin men connectar desto mer med människor. Fördelen med det ödet är att Ture kan var precis rätt för Sotis och vice versa.

Den som lever får se.